Jag har plockat fram violan igen efter lite för många års uppehåll och börjat försöka öva lite. Börjar ganska grundläggande med lite skalor, en etyd och en enkel konsert som jag spelade för många år sedan. Det känns väldigt dubbelt fortfarande. På ett sätt är det kul att komma igång lite igen samtidigt som det är så otroligt mycket ångest och negativa tankar kopplade just till violan. Men det går väl inte att komma över det jobbiga utan att faktiskt utsätta sig för det tänker jag, så det gäller nog att bita ihop och försöka fortsätta ändå även om det känns tufft.
I söndags blev det premiärtur med tåg för Mini. Det var inga problem alls, hon kröp in under bordet och la sig som om hon inte gjort något annat förut. Trots några andra hundar i vagnen låg hon lugnt hela resan.
Vi hade köpt med oss lunch att äta på tåget. Inte så dumt!
Målet med resan var ettårskalas utanför Gävle hos gemensamma vänner. Inte så dumt! Det var en hel del gamla vänner där som var kul att träffa igen. God mat fick vi också. Det var smörgåstårtor och en massa fika. Jag fick en helt egen tallrik med blandat plock som var riktigt gott. Kul att få komma bort på kalas!
Hemresan gick lite knaggligare. När vi åkt en bit med tåget ropade de ut att vi inte skulle komma hela vägen till Uppsala pga polisinsats på stationen. Så vi skulle stanna i Storvreta och blev hänvisade till att ta stadsbussen resten av vägen. Men att stationen i Uppsala var helt avstängd för tillfället. När pappa hörde om det erbjöd han sig att komma och hämta oss i Storvreta så vi slapp krånglet med stadsbussarna och tur var väl det. När vi åkte förbi busshållplatsen var bussen som stod där redan överfull och kön utanför var längre än hela bussen. Så det skulle nog tagit några timmar innan vi hade tagit oss hem den vägen.
Väl hemma kraschade vi på soffan. Både jag och Mini var väldigt trötta efter dagens utflykt. Men jag var nöjd ändå över hur bra jag hade orkat med allt trots mensvärk. Skönt att ha lite mer ork till att göra saker numera. Mini blir trött av att vara ute bland så mycket folk och framförallt en massa barn som vill leka. De är lite väl opålitliga för hennes smak så vi fick pausa lite en stund i mitten och gå ut och sniffa och springa på gräsmattan istället.
I måndags eftermiddag var det dags igen för besök hos min sjukgymnast på smärtrehab. Mini var såklart med och höll ställningarna och vaktade matte ordentligt efter bussresan dit. Det tar lite på krafterna fortfarande att åka buss även om det går bättre och bättre. Besöket hos honom blev bra som alltid. Han fungerar nog mer som terapeut för mig än som sjukgymnast men han är en så himla vettig och bra människa. Får bra stöd och tips om allt möjligt från honom, både när det gäller kroppen men även livet i allmänhet. Han är helt enkelt rätt person på rätt ställe!
Det blev ett ovanligt långt besök hos honom så klockan var mycket när vi väntade på bussen hem igen. Passade på att skicka bild till en kompis som bor där ute, att vi var i deras kvarter och hängde.
På vägen hem fick jag snouten i knät. Då tyckte nog Mini att det var hög tid att komma hem igen och vila för matte. Och mer än hög tid för middag för henne. Christian var ute på äventyr så vi hade en kväll själva. Mini har börjat bli så gnällig så fort Christian är borta. Ynkar och går och lägger sig på mattan i hallen och väntar på att han ska komma hem igen. Hon är som mest nöjd när vi båda två är hemma och sitter i soffan och inte gör någonting annat. Vi ska bara vara där.
Annars har veckan bjudit på en tur till veterinären igen för att kolla rumpan som krånglat några gånger. Men den här gången såg allt fint ut så det var skönt att det inte blivit krångel redan igen. Jag har varit så orimligt trött så det har blivit mycket vila och tupplurar för att orka med dagarna. Tror att kroppen börjar komma ikapp mig lite av allt stapplande på kryckor. Det tar på krafterna och sliter en hel del på armar och axlar. Har promenerat både till veterinären och till vårdcentralen den här veckan så det har nog gjort sitt till. Tror kanske kroppen helt enkelt är i stort behov av vila just nu för att komma lite mer på banan igen. Svårt att veta alltid när man ska vila och när man behöver bita ihop och ta tag i saker istället.
I fredags förmiddag packade jag väskan och elfiolen och gick ut till bussen för att åka mot Örebro. Det var nästan lite sol när jag satt och väntade. Väldigt härligt efter många dagar med grått! 
Tyvärr var det inte alls lika fint väder i Örebro när jag kom fram. Grått och ganska slaskigt, de hade nog varit väldigt generösa med att salta överallt. Men det var ändå fint att vara tillbaka igen. 
Jag hann hem för att lämna grejer och vila lite. Sen var det dags att gå iväg till Aula Nova på universitetet. Anledningen till att jag var i Örebro över helgen var att det var dags för provföreställning med spexet. Efter en hel del roddande och fixande blev det här min utsikt. Så roligt att bandet får plats mitt på scenen i år istället för på kanten, halvt bakom dekoren som förra året!
Efter att ha soundcheckat och sett till att vi i alla fall hade skaplig medhörning inför dagen blev det en oväntad paus. Det var något strul med myggorna så det blev rundgång och det behövde såklart lösas. Jag passade på att lägga mig på golvet och vila ryggen lite under tiden. Som stråkmusiker är mardrömmen att få en dålig fällstol att sitta på så länge. Då gäller det att ta alla möjligheter som finns att vila min redan ganska trötta och slitna kropp för att orka med.
Sen blev det dags att samla ihop oss och peppa! Det var dags för själva provföreställningen och vi hade en liten inbjuden publik med tyckare som var där. Tyckare är gamla, rutinerade spexare som ska hjälpa till att komma med tips och glada tillrop för att få ihop allting till en bra föreställning. Det själva provföreställningen, ja hela den här helgen egentligen, går ut på är att testa allting som är färdigt hittills. Kostym, smink, dekor och scenografi, musik, texter och teknik… Ja, allting som går att testa för att veta hur vi ligger till inför premiären helt enkelt. Väldigt bra, läskigt och spännande på samma gång!
När vi var färdiga och hade städat undan allting från aulan igen blev jag hämtad av Angelica. Jag har inte träffat henne sedan 
Jag gav mina blommor en skvätt vatten till för att de ska ha en chans att överleva till jag kommer tillbaka nästa gång. Men jag måste säga att de fortsätter att överraska och imponera! Jag, som verkligen är urusel på att hålla växter vid liv, har lyckats odla dessa från sticklingar (heter det så när man får dem som en liten växtbebis från en större växt?) till att se ut såhär nu! Till saken hör då att jag sedan i juni knappt har varit där någonting. De har sett jätteledsna ut varje gång jag kommit dit och jag har trott att det varit kört. Men de har ändå fått en skvätt vatten och sen dagen efter har de rest på sig och sett mycket piggare ut igen. Så efter ytterligare en skvätt vatten och lite glada tillrop så har de återhämtat sig varje gång! *peppar peppar*
Jag packade om väskan, diskade och åt lite lunch. Sen var det dags att gå till bussen i det väldigt märkliga vädret. -8 grader, dimma OCH sol! Jag var som vanligt väldigt tidig till bussen så jag njöt av sol och frisk luft en stund innan det var dags för två timmar instängd på tåg och buss.
