Konsert med Väsen och V-dala spelmanslag

16 maj, 2022 @ 11:52 av Anna-Maria 12 kommentarer

I lördags var det dags. Dagen som vi övat inför hela terminen på repen och laddat inför. Vi skulle ha konsert med V-dala spelmanslag tillsammans med Väsen på Reginateatern. Väldigt spännande, det skulle bli första riktiga konserten som Mini är med på och den första konserten där jag spelar nyckelharpa. Även den första lite större konserten jag är med på på väldigt länge så det kändes lite nervöst faktiskt.

Mini var med och övervakade när jag packade upp och stämde nere i greenroom innan vi skulle ha soundcheck och rep.

Det blev några timmars paus mellan repet och själva konserten så vi hängde nere i en soffa och vilade benen. Jag är inte van vid att stå så länge så det var skönt att få sitta ett tag. Vi gick ut en sväng och sniffade och kissade i slottsbacken också. Och tittade på alla som var finklädda och på väg till vårbal lite överallt i stan.

Mini tyckte att hon skulle ligga bredvid mig i soffan. Då var hon nöjd. Högen med tassarna. 💖

Sen var det dags för konsert! Väsen började med att spela några låtar själva. Christian och pappa satt i publiken.

Sen var det dags för oss att göra dem sällskap. Lite trångt var det och vi gömde oss längst bak i mitten så vi syns inte så bra. Men vi var där!

Det var riktigt roligt att vara med och spela och det gick ändå helt okej på nyckelharpa även om det såklart kändes lite ovant. Men nu är första gången avklarad och jag får fortsätta att öva så det går ännu bättre i framtiden. Mini skötte sig över förväntan. Hon låg vid mina fötter hela tiden förutom precis på slutet när hon reste sig, ruskade lite på sig och larmade. Hon är allt bra duktig, min lilla polis!

När vi kom hem var vi båda helt slut, jag och Mini. Det hade varit en lång dag för oss båda. Jag hoppade i pyjamas och Christian fixade kvällsfika. Sen slappade vi i soffan och tittade på ESC resten av kvällen för att varva ner.

Mini kan verkligen det där med att slappa när det behövs. Stajlen på rygg i soffan med huggtänderna framfällda…! 😅

Det var vår lördag! Igår var jag ganska slut som artist. Det tog på krafterna och kroppen så det blev mest vila för min del. Mini var också lite trött. Vi tog oss ut en promenad framåt kvällen men annars gjorde vi inte så mycket annat än att ta det lugnt. Ändå tog min ork ganska mycket slut på kvällen när jag fixade middag.

Idag hoppas jag att jag har lyckats ladda om litegrann i alla fall även om det går ganska segt och långsamt. Jag ska iväg i eftermiddag och ta fjärde sprutan och sen kommer några kompisar hit och hälsar på. Det blir trevligt och förhoppningsvis kommer inte biverkningarna från sprutan förrän senare så jag orkar med kvällen också.

Spelmanslag, trotsig hund och fredagsfixande

1 april, 2022 @ 15:09 av Anna-Maria 26 kommentarer

Jag är så otroligt ringrostig när det kommer till att vara ute bland folk. Jag vet inte om det är att jag varit sjukskriven i flera år eller om det är pandemin som är största boven men jag vet knappt hur man gör längre. Jag vet inte hur man socialiserar och interagerar med andra längre, jag som förr var den som var mest social i ett sällskap. Nu blir det kortslutning och överbelastning i hjärnan på nolltid och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera andra människor. Det blir så tydligt när jag börjat vara ute på mer saker igen nu. Både det jag gör via kyrkan och annat, till exempel spelmanslaget som vi tog oss iväg på igår kväll.

Det var det jag egentligen skulle skriva om. Att vi var på spelmanslag igår och jag harvade mig fram på nyckelharpan. Det är fortfarande ganska knaggligt, framförallt när jag spelar bland folk. Det går bättre när jag sitter hemma själv. Men så är det väl alltid. Jämför man antalet timmar jag spelat nyckelharpa jämfört med antalet timmar jag spelat fiol/viola så skiljer det sig nog en timme eller två. Eller 10 000 kanske. Men det var kul ändå att komma iväg på repet på riktigt igår. Tidigare under terminen har det bara blivit på Zoom för min del.

Vi tog oss dit och hem och spelade hela tiden så det får ändå räknas som en lyckad utflykt. Men Mini var ganska missnöjd över att vara där. Eller, mest var hon nog missnöjd med mig skulle jag tro. Hon larmade tre gånger och var allmänt rastlös och ville inte ligga still. Hon ville hellre stå och stirra på mig eller sniffa på grannen. Det stressar mig lite när hon inte slår sig till ro ordentligt när vi är ute. Vilket i sig leder till att hon blir ännu mer orolig för att hon känner av att jag blir stressad. Det blir helt enkelt en ond cirkel av allting. Tur ändå att hon är så lugn och försiktig även när hon blir trotsig och larmig så hon inte stör när vi är ute på saker. När repet var klart smet vi hem istället för att stanna på fika och jam. Det var mer än tillräckligt för mig som en första gång den här terminen.

Idag är första dagen den här veckan då jag inte har någonting inbokat. Riktigt skönt med en ledig dag efter en för mig ganska fullspäckad vecka. Vi tog det lite lugnt imorse och var sen ut på en ordentlig promenad före frukost. Vi lyckades tajma det värsta snövädret. Verkligen aprilväder idag! Det började paniksnöa och blev alldeles vitt ute igen. Vad hände med våren?! Mini verkade nöjd över snön, det finns mycket spännande att sniffa på i allt det vita. Hon hittade dessutom en bra pinne i parken. Det är lycka!

Nu sitter jag med en andra stor kopp kaffe för dagen och laddar för att fixa i ordning lite mer här hemma. Det har inte blivit så mycket fixande under veckan när jag har fått spara på krafterna för att orka med annat. Så idag blir det lugnt fixande här hemma. Har ordnat upp så det är lite vettigare kring pianot med lampa och satt in en del papper i pärm. Ska försöka få lite mer i ordning inne på mitt rum också nu tänkte jag. Koppla in så det går att använda datorn och högtalarna och förhoppningsvis få bort flyttlådorna som är kvar under helgen. Men det är sånnadär svåra saker kvar bara känns det som. Gamla datorer som jag egentligen bara vill ha innehållet på och en massa andra udda saker som jag inte vet var jag ska göra av. Lika bra att ta tag i och fixa med allt sånt så det blir gjort en gång för alla antar jag.

Hur är er fredag?

Tankar kring övning och en trött hund

30 mars, 2022 @ 11:05 av Anna-Maria 24 kommentarer

Det är mycket som händer den här veckan. Mycket som tar på krafterna för både mig och Mini. Flera år av sjukskrivning och pandemi gör verkligen sitt till för hur man klarar av sociala aktiviteter. Jag känner att jag har så svårt för att avgöra vad som är mycket och lite aktiviteter. På mitt förra inlägg fick jag många kommentarer om att jag har mycket saker på gång den här veckan. Jag borde nog försöka lära mig att tänka om kring vad som är mycket och lite aktiviteter och vad som faktiskt räknas som aktivitet.

Jag har ju en dålig vana att ”inte räkna” till exempel övning som en aktivitet då det är nåt jag tycker att jag borde få in och göra varje dag ändå. Förut kunde jag utan större problem öva fyra timmar om dagen. Nu är förutsättningarna helt andra och jag och min sjukgymnast har lagt upp en plan för hur jag förhoppningsvis ska kunna komma tillbaka till övningen igen på ett mer hållbart sätt. Utan att få ont och överanstränga mig. Jag fick lära mig den hårda vägen att 3*15 minuters fiolövning två dagar i rad i förra veckan blev för mycket. Jag fick ont. Så nu har vi backat ännu mer men lagt till lite mer fysisk träning för axlar och kroppen. Varannan dag med 3*10 minuters övning på olika instrument plus träningspasset och varannan dag vila och utvärdera hur det har gått.

Det stressar mig lite att ”bara” få öva 10 minuter på varje instrument och varannan dag. Jag hade blivit mindre stressad om han hade sagt att jag skulle öva fyra timmar. Så konstigt tänker jag kring allting. Men nu gäller det att hitta ett hållbart sätt att komma tillbaka. Något som funkar varje (eller varannan) dag utan att överanstränga mig. Det är svårt när man har en kropp som inte fungerar riktigt som den borde. Vi hoppas att ha hittat en nivå som ska funka men är båda medvetna om att det är risk för att det blir för mycket. Otåligheten i mig vill såklart köra minst det tredubbla av allting och det är svårt att tygla.

Nu blev det här inlägget mest om övning och träning. Här är i alla fall en trött Mini-hög på soffan i måndags efter att vi både varit på hembesök med diakonen, fikat hos föräldrarna och varit hos sjukgymnasten. Då blev det en trött hund. Och en trött matte.

Hon var med och hjälpte till att svara lite på mail och fixa med datorgrejer. Den lilla själpredan.

Igår blev det en tur till Ikea igen efter att jag varit på Mikaelsgården med diakonen. Märks det att vi är nyinflyttade och har mycket att fixa med? Vi började med att lämna tillbaka en spegel som vi köpt som var skev och hade konstigt glas. Sen blev det lunch innan vi tog en snabbtur genom varuhuset för att köpa ny spegel, en skrivbordsskiva till Christian och några andra småsaker.

Efteråt var jag trött. Mini också. Så vi hängde på soffan resten av eftermiddagen. Jag tror att jag slumrade en stund också men det var nog välbehövt. För sen lyckades jag ta tag i och fixa med en del adminsaker före middagen som jag skjutit upp. Efter middagen lyckades jag faktiskt ta tag i resten av sakerna jag behövde fixa med också trots tröttheten. Jag spelade igenom psalmerna inför andakten idag, gjorde träningen och duschade. Sen parkerade jag mig på soffan i pyjamas med kvällsfika och bok.

Jag var lite rädd för att orken idag inte skulle räcka till om jag tog tag i alla sakerna igårkväll istället för att vila men än så länge verkar det gå ganska okej ändå. Det är svårt det där, att balansera orken och energin för att lyckas göra det som behövs. Jag hade inte kunnat vara med och spela idag om jag inte hade tittat på psalmerna igår. Nu ska jag nog spela igenom dem lite snabbt igen för att vara förberedd ordentligt, och bestämma mig för vad jag ska spela själv också. Jag väljer mellan två olika låtar.

Hur ser eran onsdag ut? Gör ni något kul?

Den där eviga väntan på livet…

7 september, 2019 @ 12:41 av Anna-Maria 2 kommentarer

Det känns som att mitt liv står på paus och har gjort det så himla länge nu. Allting är en enda lång väntan. Frustrationen och stressen det innebär är svår att hantera ibland. Jag är så trött på att inte få leva och kunna få ha ett hyfsat fungerande liv.

Väntan på sjukvård

I flera år har jag fått vänta på olika sorters hjälp (eller brist på hjälp) inom sjukvården. Där finns det verkligen ingen hänsyn till att det är påfrestande både fysiskt och psykiskt att må dåligt. Att dessutom behöva vänta oklart lång tid på alla tide, oftast minst tre månade. Om man har tur. Så mycket för vårdgarantier som ska uppfyllas. Effektivisera saker genom att skicka remisser för flera undersökningar på samma gång går ju inte att göra för det hade ju faktiskt kunnat spara tid och vara praktiskt… Det de inte verkar förstå eller ta hänsyn till alls är att det är mitt liv som får stå på paus under all denna väntan. När kroppen är risig och trött och bara långsamt blir sämre är det så otroligt frustrerande att behöva vänta. En dag är lång väntan när man inte mår bra. För att inte prata om flera månader eller bara en oklart diffus väntan långt bort i framtiden. Nu i onsdags var det äntligen dags för en av tiderna jag väntat så länge på. En tid som i slutändan kan ge både förklaringar till de flesta av mina problem och kanske möjlighet till hjälp. Nu är det väntan på analys av blodprover och gentester som främst står på väntelistan. Utöver några andra remisser och tider som jag egentligen borde ha fått redan.

Väntan på Voffen

Jag visste att det skulle bli en lång och oklar väntan när jag bestämde mig för att skaffa en assistanshund. Jag visste inte exakt hur påfrestande och jobbigt det skulle vara att vänta. Min förhoppning har varit att få hunden och sedan få ihop ett fungerande och bra liv tillsammans med alla de förändringar jag är medveten om att det kommer att innebära. Det som gör mig mest frustrerad och rastlös är den här oklara väntan. Att jag går och väntar på att kunna börja min förändring. Jag fick hopp och trodde att det var på gång i maj/juni med Nova. Sedan fick jag veta att det inte skulle bli hon och jag trodde att jag skulle få veta mer om nästa omgång hundar i mitten av augusti. Det blev sedan flyttat till förhoppningsvis slutet av augusti för att nu ha flyttats fram ännu mer till tidigast slutet av september. Jag förstår och inser att det kan hända saker när det är levande varelser man jobbar med och det viktigaste är såklart att jag får rätt hund för mig. Men väntan och rastlösheten är otroligt påfrestande ändå. Jag längtar så efter att få min livskompis. Min hjälp till ett bättre och mer självständigt liv. Att få veta vem det blir och ordentligt få börja vårat nya liv tillsammans.

Väntan på att jobba

Jag hade en liten förhoppning om att kunna börja jobba några timmar i veckan nu framåt hösten. Dels ha några elever igen via Folkuniversitetet och dels litegrann med företaget. Men efter ett långt samtal med Försäkringskassan blev det stopp för de planerna och ännu mer väntan las till på listan. De håller tydligen fortfarande på med diverse utredningar kring allt och har svårt att förstå hur allting hänger ihop. Ja, det har ju läkarna också så jag förstår att försäkringskassan inte förstår det hela… Jag har i alla fall äntligen fått en ny handläggare som verkar ta lite mer i allting och skulle framförallt ta ett beslut för perioden februari till november nu. Något jag trodde var färdigt redan. Men de vill tydligen göra en arbetsförmågeutredning och för tillfället har de inget företag som gör dem pga nya upphandlingar och sen är det väntetid utöver det. Under tiden ansåg hon det olämpligt att jag ens försöker jobba några timmar för att det kan påverka utredningen negativt. Alltså ännu mer väntan på obestämd tid.
Fast även om det känns tråkigt och frustrerande så var det på ett sätt en stor lättnad. För jag har nog känt att det är ytterst tveksamt om jag faktiskt kommer att orka och klara av det just nu. Jag har mest känt mig tvungen att försöka komma igång igen av rädsla för att försäkringskassan rätt som det är ska anse mig fullt frisk och kunna arbeta heltid.
Så nu väljer jag att lägga den tiden och energin på saker som jag mår bra av. Sånt som ger mig mer energi och positiva saker. Spela, skapa, träffa vänner, försöka ta mig ut på lite mer saker, vila, träna. Leva utifrån de förutsättningar och den ork jag har just nu. Om jag överhuvudtaget kommer att kunna arbeta i någon större utsträckning, beroende på vad den här nya utredningen ger för svar och diagnos.

Väntan på nyckelharpa

Något som har blivit en ny positiv sak för mig mitt i allt är att jag insett att kroppen verkar fungera lite bättre med att spela nyckelharpa istället för fiol. Betydligt bättre ergonomi för mina armar och axlar även om jag behöver vara väldigt noggrann och försiktig så jag inte felbelastar och spänner mig. Men även kring harpan har det varit väntan, om än i mindre utsträckning (hittills). Jag har gjort flera försök att beställa en sele som förhoppningsvis ska fördela vikten mer jämnt över axlarna istället för bara på nacken men med diverse leveransproblem och krångel. Nu har jag äntligen fått tag på en och det verkar funka riktigt bra!
Jag väntar dessutom på att få en lite bättre harpa skickad till mig som jag ska hyra av en nyckelharpsbyggare. Det blir en bättre harpa som förhoppningsvis är lite mer lättspelad och troligtvis en betydligt bättre stråke än den jag har nu. Men jag vet inte hur länge det dröjer innan han kommer få möjlighet att skicka den. Otåligheten…!
Sen har jag fått en mer långsiktig dröm, förutsatt att det fortsätter att fungerar bra att spela nyckelharpa. En fyrradig fiolstämd harpa! Men att bygga en harpa tar tid det också, och kostar pengar.

Sluta vänta på livet

Såhär har mitt liv varit de senate åren. En evig väntan på att försöka få tillbaka någon form av fungerande liv och att försöka få hjälp utan att bli misstrodd av vården. Nu har jag tröttnat på all väntan och försöker komma igång och leva istället. Utan att vänta. Utan att ha livet på paus. Utan att ha ett startdatum på livet att gå och vänta på och bli besviken över. Att leva mitt liv utifrån mina förutsättningar och på det bästa sätt som går just nu. Jag har tröttnat på att förlora mer av min tid och mitt liv. Jag vill fortsätta att hitta sätt att kunna göra saker på och anpassa livet så att jag kan leva. Träffa vänner. Lära känna nytt folk. Planera framtiden.
Det innebär såklart inte att jag slutar tänka eller vänta på alla dessa saker. Jag längtar fortfarande ihjäl mig efter Voffen och hoppas på att jag äntligen ska få bra hjälp inom vården.
Men jag ska leva under tiden!

En ny musikkompis!

24 augusti, 2019 @ 11:56 av Anna-Maria Lämna en kommentar

Jag har ju inte presenterat min nya lånekompis! Den här skönheten har jag fått hyra av en snäll folkmusiker i stan och vi har börjat bli kompisar nu. Jag och nyckelharpan alltså!

Min förhoppning, som faktiskt verkar stämma, är att kroppen ska klara av att spela nyckelharpa lite bättre än vad den klarar av fiol just nu. Kroppens tolerans för fiolspelande är i stort sett noll just nu även om jag med mycket envishet försöker i små doser. Jag slipper lyfta armarna lika högt med harpan och det är betydligt bättre ergonomi för arga axlar och armar än med fiolen. Vem kom på idén att man ska hålla fiolen klämd mellan hakan och axeln egentligen?! Med mammas hjälp håller vi dessutom på att klura på en bättre sele för att få vikten jämnt fördelat på axlarna istället för direkt på nacken som med vanliga remmen. Det kan bli riktigt bra det här…!

Jag har bara haft harpan i en vecka nu och jag börjar såklart direkt med att försöka spela knepiga fiollåtar som kräver lägesspel när det saknas E-sträng. Jag bestämde mig ganska direkt för att ha den D-stämd och inte C-stämd för att det inte ska bli kortslutning totalt i fiolhjärnan. Då kan jag använda många av de fingersättningar som redan sitter i ryggmärgen. Huruvida det är okej eller om man ”får” göra så verkar det finnas otroligt delade åsikter kring bland de som spelar. Och så får det väl vara.
Men det är faktiskt riktigt roligt att spela! Och det går förvånansvärt bra! Det här kanske är min nya grej helt enkelt?

Kan jag hitta en väg att kunna fortsätta spela på ett fungerande sätt så vore det så himla bra. För jag saknar verkligen att spela nu. Även om jag skulle bli otroligt ledsen om jag inte kan fortsätta med fiolen så är det bättre att hitta sätt att kunna fortsätta med musiken och spelandet.

En sak har jag i alla fall bestämt mig för: nyckelharpan spelar jag på för min skull och på mitt sätt! Utan några krav och förväntningar från andra. Jag har fortfarande alldeles för många negativa ”måsten” och ”borden” kopplade till fiolen och violan.
Så en betydligt mer avslappnad inställning till nyckelharpan känns otroligt bra för själen! (Och inställningen ”hur svårt kan det vara när jag redan kan spela fiol?”. Haha!)

Folkmusik i Parksnäckan

17 augusti, 2019 @ 20:43 av Anna-Maria Lämna en kommentar

I torsdags hängde jag hela kvällen i Parksnäckan med Adde. Det var folkmusikfestival och bandet Fränder hade samlat ihop en himla bra blandning av folkmusikvänner i olika grupper som spelade. Så himla bra ordnat och otroligt bra och varierad musik. Otroligt inspirerande och kul att lyssna på!

Två av de som är med i Fränder och Vega var jag på Ethno samtidigt som för ganska många år sedan nu. Väldigt kul att få se och höra dem spela nu och att det har gått så bra för dem! Har ni möjlighet att höra dem spela någon gång kan jag verkligen rekommendera det! Alla grupperna som spelade.

Våtmark som spelade och sjöng snuskvisor

Veckans guldskedar – vecka 32

14 augusti, 2019 @ 15:02 av Anna-Maria Lämna en kommentar

Ett bra och, som alltid, motiverande besök hos min sjukgymnast på smärtrehab.
Jag redigerade lite foton. Så länge sen sist! Hoppas att den lusten och energin kommer tillbaka på riktigt snart igen!
Jag spelade fiol en sväng igen och det kändes så bra i själen! Det blev en lite för lång sväng för vad kroppen riktigt klarade av bara men fy vad härligt det var att spela igen!
En utflykt till Ikea med föräldrarna ”för att titta på några småsaker”. 6 timmar, ett par platta paket och två kassar senare var jag hemma och helt slut! Men det gick ändå över förväntan och var en trevlig utflykt.
Äntligen lyckats hämta ut mer kortison (viktigt!!) som strulat och krånglat i flera veckor! (Licensmedicin + namnbyte hos tillverkare = massor av krångel!!)
Känslan att hämta en trave med reserverade böcker på biblioteket! <3
Hittade en liten loungesoffa på rea på Jysk som blev helt perfekt på min balkong! Där ska jag ligga och läsa resten av sommaren och hösten! Bara det slutar regna…
Trevlig kräftskivemiddag med föräldrarna hemma hos mig. Goda kräftor, god mat och gott fika. Bra lördagkväll!
Att låta kroppen vila en söndag efter att ha gjort alldeles för mycket i flera dagar. Läsa och sova på soffan och tillåta mig att vara nöjd i det.

Veckans guldskedar – vecka 29

21 juli, 2019 @ 19:48 av Anna-Maria Lämna en kommentar

Det blev en trevlig utflykt med mamma på stan i måndags. Få glasögonen justerade, vilket var väldigt välbehövt, och sen fika och titta lite i affärer. Sen blev det en promenad hem. Så skönt att orka med en sån tur lite bättre nu!
En väldigt trevlig och bra eftermiddag hos kompis och bebisbästis. Det är så kul att se hur han utvecklas och lär sig nya saker hela tiden! Roligt också att han så tydligt nu känner igen mig och inte är ens lite skeptisk i början när vi ses. Nu roade vi oss mest med att bygga torn (jag) och knuffa omkull dem (han). Så kul att få träffa min fina kompis ofta också!
Jag fick bra hjälp och fick träffa vettigt folk när jag gjorde undersökning på sjukhuset. Även om jag inte vet innebörden av resultatet än så är det en jättestor lättnad att äntligen bli tagen på allvar och få bekräftelse på det jag pratat om så länge i desperation med alla läkare jag träffat. Det är ett steg på vägen till en förklaring!
Det var så skönt och en seger att efter en extremt trött fredag hos föräldrarna kunna ta mig hem till mig igen (efter torsdagens krasch som gjorde att det bästa var att följa med hem till dem över natten). Att få somna i min egen säng igen på kvällen…!
En trevlig utflykt till Vendels kyrka och folkmusikmässa i samband Eric Sahlströms spelmansstämma tillsammans med pappa. Så himla duktiga musiker! Blev framförallt väldigt inspirerad av en av fioltjejerna!
Jag lyckades vila ihop lite mer krafter för att äta lördagsmiddag hos mamma och pappa. Sedan blev det promenad hem när det blivit lite svalare och skönare ute. God mat och en trevlig lördagkväll!
Jag har spelat lite igen och det känns bra. Framförallt har jag fått tillbaka en annan lust och vilja till att spela igen!
Jag har orkat fixa en del hemma med tvätt och annat stök. En del själv och en del med assistans av mamma och pappa. Även om jag verkligen inte gillar att till exempel tvätta så är det så himla skönt att KUNNA göra det själv nu!

Veckans guldskedar – vecka 28

14 juli, 2019 @ 20:55 av Anna-Maria Lämna en kommentar

För första gången på väldigt länge var jag iväg helt själv utan att möta upp någon eller med sällskap. En tur till frissan och biblioteket på egen hand med hjälp av färdtjänst.
Skönt och roligt att fräscha upp håret och att jag blev nöjd. Även om det är ovant med så kort hår igen. Kul också att veta inför framtiden att Voffen utan problem kan följa med dit. Hon blev väldigt intresserad och entusiastisk så det känns kul!
Det var så roligt och skönt att hälsa på min kompis och bebisbästis i onsdags. Både kul och välbehövt att träffa dem och få leka och umgås och skönt att komma iväg på något själv också. Det är så bra att kunna lägga energin på det jag vill istället för att behöva planera för resa eller få skjuts av pappa. Färdtjänst ger en sådan frihet!
Jag gick min promenad före lunch(!!) i torsdags. Skönt att komma igång och ut lite tidigare.
Trevlig och lugn eftermiddag tillsammans med en vän. Prata ikapp om livet och bara umgås.
En annan kompis var snäll och kom förbi med en ljudkabel som jag skulle få. Väldigt snällt och trevligt att träffa honom litegrann igen.
Jag fixade med de saker företaget som behövde göras och jag behövde inte alls lika mycket hjälp från mamma och pappa som tidigare. Dels är hjärnan lite piggare och dels börjar jag nog sakta men säkert lära mig vad som behöver göras och hur. Väldigt skön känsla!
Det var väldigt kul och trevligt att en gammal kompis hälsade på! Det var många år sedan vi sågs sist. Trots en ganska trött dag räckte orken ändå förvånansvärt bra och jag lyckades ta det lugnt och sansat trots att vi fixade med middag och pratade massor.
Jag orkade koppla in eluttagen för att styra vardagsrumslamporna. Det blev så himla bra! Verkligen smidigt att kunna tända och släcka via mobilen/klockan och slippa gå runt och böja/sträcka mig för att nå. Hoppas det funkar lika bra när jag får grendosan till sovrummet också!
Jag har spelat lite fiol tre dagar i rad! Och det har känts bra och kul! Inte så långa stunder för både kroppen och huvudet behöver få komma tillbaka i lagom takt. Men allt är bättre än inget och det känns som att jag kanske är lite på väg tillbaka till spelandet igen nu.

En sommarkväll med Peter Jöback i Parksnäckan

13 juli, 2019 @ 16:41 av Anna-Maria Lämna en kommentar

För prick två veckor sedan tog jag med mig mamma och moster ut på äventyr. Jag hade sett fram emot det i flera veckor. Planen för kvällen var konsert med Peter Jöback i Parksnäckan. Det är så himla kul och skönt att jag ändå börjar kunna ta mig iväg ut på lite roligare saker nu. Bra träning både för kroppen, huvudet och att öva på att göra saker i ett lugnare tempo.

Vi var där i bra tid för att haffa oss bra platser och passade på att dricka lite vin under tiden vi väntade. Inte så tokigt!

Det blev en så himla fin och bra kväll! Bästa tänkbara sommarkväll med varmt och skönt väder. Jag hade lyckats spara ganska bra på energin under dagen så det gick över förväntan ändå. Konserten var väldigt bra! Peter Jöback är otroligt mångsidig som artist och han håller verkligen hög nivå på allt han gör. Fruktansvärt bra musiker hade han med sig på scen också. Alltid kul med musiker som håller samma kvalitet live som de gör på inspelningar. Han hade med sig Frida Öhrn också och de kompletterade varandra väldigt bra.

Mitt under konserten började helt plötsligt hela publiken att vända sig om och titta uppåt istället. Swish sa det och precis över huvudena på oss gled det förbi en luftballong med Shrek på. Både ganska lustigt men samtidigt lite irriterande också, mitt i Guldet blev till sand, som han gjorde en lite annorlunda men väldigt bra version av. Imponerande att han lyckades hålla fokus ändå!

Jag blev så himla inspirerad och motiverad att komma igång mer med musiken igen. Tänk om jag faktiskt skulle kunna komma tillbaka till att spela ordentligt och ha spelningar igen med Voffens hjälp? Det vore så fantastiskt! En scen-vovve skulle ju vara en ganska skojig grej. Det ger så mycket att komma iväg på konserter och spelningar. Få se att det fortfarande är kul och inspirerande med musik. Folk håller på med det här för att det är roligt! Inte bara att det är ett nödvändigt ont med allt övande som måste göras på rätt sätt och rätt mängd tid.

Sen kände jag mig katastrofbakis i två dagar efter utflykten. Det var ganska väntat men blev ändå lite värre än jag trott. Jag tyckte att jag höll mig lugn och inte överansträngde mig alltför mycket men det blev nog lite för mycket ändå helt enkelt.