Idag är det en vecka sedan jag fick träffa henne för första gången. En vecka sedan hon kom hit och vände upp och ner på hela min tillvaro. Det har varit en otroligt intensiv, påfrestande, fantastisk, underbar och slitsam vecka. En vecka full med massor av skratt och mys.

Jag var beredd på att allt skulle kännas superkonstigt den första dagen och det gjorde det. Med råge. Vi sov nog inte många timmar alls den natten, någon av oss, och jag undrade mest vad jag givit mig in på. Men redan dagen efter kändes allting bättre och vi började lära känna varann lite mer. Nu sover hon nere vid fotändan på min säng och när det har gått en stund känner jag oftast en duns på mina fötter när hon lägger sig till rätta för att ha dem som huvudkudde.

Jag har lyckats pricka in att få både urinvägsinfektion och blödningar/mensvärk utöver den allmänna påfrestningen som det innebär att ha henne här med den ökade stressen och promenader flera gånger om dagen i värmen. Så mina krafter är inte riktigt vad jag önskar att de hade varit men det har på något sätt gått ändå. Det har ju verkligen varit en anspänning i väntan på att få träffa henne. Det har varit lite tufft emellanåt, det måste jag erkänna. Men samtidig helt fantastiskt och underbart. Det är verkligen alla känslor på samma gång.

Hon är en helt fantastisk vovve, något annat går inte att säga. Så otroligt charmig, busig, envis och mysig. Det märks såklart att hon inte är så gammal än och fortfarande ganska otränad. Framförallt nu när hon nog börjar känna sig lite mer hemma här hos mig. Det blir fler och fler hyss och jag vet inte alltid hur jag ska lösa det på bästa sätt, framförallt när jag är trött. Fröken trotsig gillar att hitta knölformade pinnar precis när vi ska gå hem och vägrar att lyssna på ett enda ord av vad jag säger då. En igelkott har vi hunnit med att skälla på/skrämma också. Men jag gör så gott jag kan och försöker framförallt ge henne otroligt mycket kärlek.

Det är fascinerande att se hur hon redan nu som otränad reagerar på när jag mår konstigt. Hon håller ett ständigt vakande öga på mig och följer efter mig från rum till rum. Eller så ligger hon så hon kan blänga på mig på håll från soffan. Tänk vad häftigt och bra det kommer att bli när hon är tränad ordentligt sedan! Verkligen fascinerande och häftigt!

På onsdag blir hon hämtad för att åka tillbaka till tränaren igen. Det kommer både bli fruktansvärt tomt och jobbigt samtidigt som jag känner att kroppen behöver vilan efter de här dagarna. Sen väntar med största sannolikhet en låååång och otålig väntan innan jag får tillbaka henne på riktigt igen.