Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Det kommer inte att bli Nova som min framtida voffkompis. De har tyvärr kommit fram till att hon inte har det som krävs för att passa som assistanshund. Mycket beror på saker som jag frågade om efter att jag haft henne och som jag har funderat en hel del kring nu efteråt. Hon är framförallt lite för nervös och orolig av sig, lite för mycket nerverna på utsidan. Det fungerar inte om man ska bli assistanshund. Varken för henne eller för mig. Eller någon annan. Så hon blir troligtvis en sällskapshund istället om hon inte mognat på sig ordentligt om något år.
Att bli jätterädd när diskborsten välter i köket, när grannen skakar en matta eller behöva gömma sig bakom mig hela tiden hon träffade min ettårsbebiskompis är några saker som jag funderat en hel del över. Och att hon blev så otroligt stirrig, rastlös och lite smått galen emellanåt. Hon kunde bli helt spattig och verkligen gå in för att bita sönder det hon snott åt sig. Alltså inte bara stolt bära runt på det som labradorer annars är kända för att göra. Utan verkligen demonstrativt gå in för att döda grisen/glasögonfodralet/pinnen/skon. Jag har dessutom fler blåmärken på både armar och ben än vad som ens går att räkna efter hennes ganska våldsamma kärleksförklaringar.
Tyvärr är deras bedömning nu att hon inte är lämplig till att bli assistanshund. Både sånt de sett innan men framförallt efter att jag haft henne, i kombination med det jag berättat, har gjort att de tagit det beslutet. Det finns inget ont alls i denna fina vovve men lite för mycket rastlöshet, nervositet och oro för att det ska funka. Hon behöver nog en van hundförare och inte någon som själv behöver hjälp i vardagen.
Dubbla känslor
Det känns såklart otroligt tråkigt på väldigt många sätt för hon var verkligen en fantastisk, charmig och väldigt rolig hund som fångade mitt hjärta. Men samtligt har jag gått med en diffus och märklig känsla sedan jag lämnade ifrån mig henne och inte riktigt kunnat ta ett ordentligt beslut kring allting. Jag har tänkt att det är min ovana och okunskap kring hundar som spökat, och kanske lite kalla fötter. Nu trillade polletten ner lite mer ordentligt när jag fick bekräftelse på att min undermedvetna magkänsla nog faktiskt stämde ändå. Hon är inte rätt hund för mig. Så till viss del känner jag faktiskt en lättnad efter att ha fått beskedet och fått prata igenom allt lite mer. Jag har dessutom haft mina misstankar utifrån några formuleringar i mailkontakten vi haft den sista veckan så det kom inte helt som en överraskning.
Otroligt märklig känsla, att vara både besviken och samtidigt lättad på samma gång. Jag kommer nog hinna bli både arg, ledsen och ännu mer besviken men samtidigt känner jag att det är rätt såhär. Skit och fruktansvärt tråkigt men rätt. Det finns en annan hund där ute som passar bättre till mig. Någon som kommer att komplettera mig och mina brister istället för att vara lite för lika mig i mitt beteende när jag mår dåligt. För jag såg komiskt nog otroligt mycket av mig själv i fröken Nova. Ganska frustrerande nu bara att vara tillbaka på den oklara väntan igen.
Vad händer nu?
Novas fyra kull-brorsor har sina sluttester i mitten av augusti så jag hoppas verkligen på någon av dem. Jag är själv nu i kö om att vänta på en alarmerande assistanshund som jag förstått det. Så är det någon av killarna som har egenskaper som passar för en alarmerande assistanshund och de anser skulle personlighetsmatcha med mig så borde jag förhoppningsvis få en av dem. Jag hoppas verkligen! Annars har de en hund från en annan kull som sluttestas i september och sedan en hel kull som testas i oktober. Totalt 13 hundar på gång inom en inte alltför avlägsen framtid. Det ska mycket till att ingen av dem passar till mig.
Skit, fan och jäklar men det får bli nya tag. Nytt hopp inför augusti, bara 1.5 månad dit! Framförallt kommer jag att få den perfekta voffkompisen för mig. Min trogna följeslagare i vått och torrt. Förr eller senare. Jag måste intala mig det. Att jag på det här sättet får min perfekta livskompis. Bättre med rätt hund lite längre fram i tiden än någon som kanske inte kommer att må bra som assistanshund.
Det positiva efter Nova
Dagarna med Nova har ändå visat mig många saker. Jag har lärt mig otroligt mycket. Insett att kroppen, framförallt luftvägarna, på många sätt mått bättre av den ökade aktiviteten. Samtidigt som jag insett att jag har en lång väg kvar att fortsätta bygga upp resten av kroppen för att orka med. Jag har fått känna på den enorma glädjen och sällskapet i att ha en hund. Blivit mer medveten om en hel del av mina lite knasiga beteenden när jag blir övertrött/får känning/mår dåligt.
Framförallt har hon fått mig att känna igen. Både glädje, sorg och frustration. Men jag känner lite mer igen! Det där inkapslade hjärtat och känslorna som mest känts torkade, skrumpna och låsta väldigt länge har börjat tinas upp igen.
