Nu är det måndag men jag tänkte att vi kan kika lite på bilder från förra veckan.
Mini höll mig sällskap vid frukostbordet en dag. Eller, det gör hon ju nästan alla dagar. Gillar hennes slapparstil.
I tisdags kom de och gjorde färdigt det sista med inglasningen av vår ena balkong. Såhär tjusigt blev det när det blev klart! Skönt att ha det färdigt nu!
I tisdags hade jag återbesökstid hos sjukgymnasten på vårdcentralen för att följa upp hur det går med foten och knät. Mini var såklart med och övervakade så allting gick rätt till, att matte skötte sig och inte flängde på för mycket.
När vi kom hem parkerade vi oss på soffan och vilade. Vi var uppe tidigt för att släppa in balkongkillen och sen promenaden bort till vårdcentralen, så jag var lite trött när vi kom hem igen. Knät går åt rätt håll och där har jag fått nya övningar för att bygga lite styrka och stabilitet. Men jag är så himla dålig på att komma ihåg att göra dem. Foten däremot är det fortsatt vila som gäller. Han sa att det är 4-6 veckors vila, lite beroende på hur ont det gör, för att en stressfraktur ska få läka ordentligt. Jag som hade hoppats på att kunna få börja gå lite mer på den när det inte gör så ont längre. Det tar emot att inte kunna gå ut ordentligt och rasta Mini själv och så. Tur att jag har Christian som hjälper till!
Jag försöker komma igång lite mer med övning och så. Igen. Det är en långsam och lite motig process men sakta men säkert är bra antar jag… Mini parkerade sig under mitt skrivbord och övervakade det hela. Jag har börjat försöka öva lite viola igen också. Det var nog minst 2.5 år sedan jag gjorde det sist. Jag har fortfarande väldigt dubbla känslor kring violan efter att ha haft så mycket krångel under åren som jag pluggade och sen för att lyckas få ut min examen. Det har satt sina spår i form av ångest när jag ska spela och att jag undviker att göra det. Väldigt trist men något jag skulle vilja försöka komma över.
När det blev en extra-lördag mitt i veckan passade vi på att fixa i ordning på balkongen när Christian var ledig så det blev färdigt. Vi behövde skura av golvplattorna och såga till så de passade de nya måtten på balkongen. Och sen fixa i ordning med möblerna. Det blev riktigt bra när det blev färdigt tycker jag! Där ute kommer vi nog få många fina stunder! Skönt att kunna sitta ute även vid lite halvdant väder.
I onsdags var det en stor dag här hemma. Mini fyllde hela fyra år gammal! Hipp hipp hurra till henne! Det behövde ju självklart firas med lite kalas.
Mamma och pappa kom hit på eftermiddagen och Mini fick en långpromenad tillsammans med pappa. Det är så frustrerande att jag inte kan ta mig ut och promenera henne ordentligt själv just nu så det var en uppskattad födelsedagspresent för oss allihopa. Hon blir nöjd över att få komma ut, han gillar att gå ut med henne och jag får lite mindre dåligt samvete över att hon inte får tillräckligt med promenader just nu. Win-win-win helt enkelt.
Mamma hade med sig en tårta till Mini med leverpastej, morötter, ost och melon. Smaskens! Och några paket måste man ju också få när man fyller år såklart. Tårtan slank ner på nolltid. Först var hon på väg att äta hela leverpastejen i en tugga men det blev lite för mycket även för denna glupska fröken så hon fick spotta ut och ta den i tre tuggor istället. Sen blev det nog nästan lite för mycket även för henne för hon tog en micropaus i ätandet (det är nog första gången det händer!) och gick ett varv runt det som var kvar av tårtan innan hon slafsade i sig det sista.
Efter tårtan blev det paketöppning. Jag hade gömt lite hundmat i paketet så hon skulle vara motiverad att öppna det. Kul att öppna paket tycker Mini!
I paketet låg en gris! Mini älskar ju allt vad grisar heter och även denna blev en riktig succé! Det är sällan hon fattar tycke för leksaker direkt men den här fullkomligt älskar hon. Den säger ”oooink!” när man trycker på den så vi trodde egentligen inte att hon skulle gilla den. Hon är väldigt skeptisk till leksaker som låter men det här ljudet var tydligen bra för hon går runt och oooinkar med grisen stup i ett här hemma nu.
Av mamma och pappa fick hon (och jag) en kurs i rallylydnad. Det ska bli jättekul att kunna fortsätta med det! Det blir väl troligtvis inte av förrän till hösten men det är kul att ha något att se fram emot. Det var väldigt roligt och lärorikt när vi gick nybörjarkursen i höstas så det vore roligt att fortsätta med det. Det märktes att Mini tyckte det var roligt också.
Vi avslutade kalaset med att äta middag. Jag åt sushi, det var ett tag sen sist så det var gott! Sen åkte mamma och pappa hem, vi parkerade oss på soffan och Mini fick sitt sista paket som innehöll en morot. Det blev mycket smaskens att äta för henne, men så fyller man ju bara år en gång om året också. Sen var det en trött hund som däckade för kvällen. Det är ansträngande att fylla år!
Det blev lite tyst här inne nu i veckan. En stor bidragande orsak är den fjärde covid-sprutan som jag tog i måndags. Fy så däckad jag blev efter den! Jag sov nästan hela tisdagen och även i onsdags och igår har jag känt mig väldigt trött och mör i kroppen. Har knappt kunnat hålla mig vaken. Så orken till att knappa på datorn och fixa med saker har helt enkelt inte funnits där.
Ska jag vara ärlig så har motivationen till det mesta varit ganska körd i botten de sista veckorna och det blev inte bättre av att bli utslagen av sprutan. Jag vet inte vad det är som gjort att jag känt mig så oinspirerad till det mesta den sista tiden. Om det beror på livet i allmänhet, nedtrappning av en medicin eller att jag har ont i foten och knät har jag svårt att avgöra. Eller så är det kanske en blandning av alltihopa. Jag har mest känt mig lite låg och nere den sista tiden och har tappat allt vad rutiner heter. Så himla frustrerande.
Men det här var ju inte vad jag hade tänkt skriva om egentligen. Jag tänkte mest komma med en liten livsuppdatering och försöka ta nya tag och komma mer på banan igen. Jag har inte jättemycket roligt att visa från veckan men några bilder har det blivit. Mest på Mini som vanligt.
I måndags var vi iväg till sjukhuset för att ta den fjärde sprutan. Det gick snabbt och smidigt förutom att jag fick sitta kvar i 30 minuter efteråt och vänta för att jag var riskgrupp. Jaha, det har jag inte behövt de tidigare sprutorna.
Mini och jag åkte buss fram och tillbaka till sjukhuset och gick sen till andra sidan sjukhuset. Det blir en ganska hyfsad promenad, i alla fall för mig som fortfarande har problem med benet. När vi kom hem kom två kompisar hit. Vi pratade massor och beställde mat. Väldigt trevligt att träffa dem igen! Det blir alldeles för sällan. En av dem har varit tre månader i USA men jag har inte träffat den andra heller under tiden. Får skylla på att det varit mycket med flyttstök och annat. Borde bli bättring på att ses!
I tisdags var livet helt inställt efter sprutan. Jag vaknade och kände mig totalt överkörd av en ångvält och så brutalt trött. Huvudvärk, ont i kroppen och allmänt hängig. Släpade mig upp och kraschade på soffan igen. Där låg jag större delen av dagen och slumrade framför tvn. Det gick bara inte att hålla mig vaken.
I onsdags var det dags för ultraljud av knät hos sjukgymnast på vårdcentralen. Mini var med och övervakade så att allting gick rätt till. Jag gjorde misstaget att avslöja för sjukgymnasten att jag har mer ont i foten nu än knät och att det blivit ganska mycket sämre de sista dagarna. Men att knät blivit mycket bättre. Så han kollade foten också med ultraljud. Där hittade han vad han tror är en spricka eller fraktur i benet och även en liten spricka i knät. Eftersom knät har blivit bättre behöver det troligtvis inte göras något mer åt det men foten blev jag skickad på röntgen för att kolla upp närmare. Och med order att belasta foten så lite som möjligt i väntan på svaret. Skulle fått svar på röntgen igår men jag hörde inget från dem och idag är hela vårdcentralen stängd för att de är på utbildning. Otroligt frustrerande att behöva vänta hela helgen och inte veta om jag får gå på foten eller inte. Eventuellt behöver jag kanske någon stövel eller liknande för att avlasta skadan. Jag som var så nöjd över att knät var bättre och att jag kunde gå lite utan kryckor. Nu är jag tillbaka på kryckor igen och vet inte hur jag får använda foten.
Så det har blivit mycket soffhäng för oss den här veckan. Livet har gått lite tungt och motigt på alla möjliga håll och dessutom tror jag att jag har pms som stökar till allting ännu mer. Allting har en förmåga att komma samtidigt. Idag tänkte jag försöka komma igång lite mer igen. Försöka ta tag i livet helt enkelt. Vill komma igång mer med spelandet igen och träningen för både armar och knä som har blivit lidande den sista tiden. Jag hoppas att det ska gå att få tillbaka lite livslust och energi av att försöka ta tag i saker igen. Ta nya tag helt enkelt.
Hur ser er fredag ut? Har ni fina helgplaner framför er? Berätta något trevligt för mig!
I lördags var det dags. Dagen som vi övat inför hela terminen på repen och laddat inför. Vi skulle ha konsert med V-dala spelmanslag tillsammans med Väsen på Reginateatern. Väldigt spännande, det skulle bli första riktiga konserten som Mini är med på och den första konserten där jag spelar nyckelharpa. Även den första lite större konserten jag är med på på väldigt länge så det kändes lite nervöst faktiskt.
Mini var med och övervakade när jag packade upp och stämde nere i greenroom innan vi skulle ha soundcheck och rep.
Det blev några timmars paus mellan repet och själva konserten så vi hängde nere i en soffa och vilade benen. Jag är inte van vid att stå så länge så det var skönt att få sitta ett tag. Vi gick ut en sväng och sniffade och kissade i slottsbacken också. Och tittade på alla som var finklädda och på väg till vårbal lite överallt i stan.
Mini tyckte att hon skulle ligga bredvid mig i soffan. Då var hon nöjd. Högen med tassarna. 💖
Sen var det dags för konsert! Väsen började med att spela några låtar själva. Christian och pappa satt i publiken.
Sen var det dags för oss att göra dem sällskap. Lite trångt var det och vi gömde oss längst bak i mitten så vi syns inte så bra. Men vi var där!
Det var riktigt roligt att vara med och spela och det gick ändå helt okej på nyckelharpa även om det såklart kändes lite ovant. Men nu är första gången avklarad och jag får fortsätta att öva så det går ännu bättre i framtiden. Mini skötte sig över förväntan. Hon låg vid mina fötter hela tiden förutom precis på slutet när hon reste sig, ruskade lite på sig och larmade. Hon är allt bra duktig, min lilla polis!
När vi kom hem var vi båda helt slut, jag och Mini. Det hade varit en lång dag för oss båda. Jag hoppade i pyjamas och Christian fixade kvällsfika. Sen slappade vi i soffan och tittade på ESC resten av kvällen för att varva ner.
Mini kan verkligen det där med att slappa när det behövs. Stajlen på rygg i soffan med huggtänderna framfällda…! 😅
Det var vår lördag! Igår var jag ganska slut som artist. Det tog på krafterna och kroppen så det blev mest vila för min del. Mini var också lite trött. Vi tog oss ut en promenad framåt kvällen men annars gjorde vi inte så mycket annat än att ta det lugnt. Ändå tog min ork ganska mycket slut på kvällen när jag fixade middag.
Idag hoppas jag att jag har lyckats ladda om litegrann i alla fall även om det går ganska segt och långsamt. Jag ska iväg i eftermiddag och ta fjärde sprutan och sen kommer några kompisar hit och hälsar på. Det blir trevligt och förhoppningsvis kommer inte biverkningarna från sprutan förrän senare så jag orkar med kvällen också.
Mini har i perioder nästan ända sen jag fick henne haft problem med rumpan och analsäckarna. De tömmer sig inte ordentligt när hon bajsar så rätt som det är börjar det läcka och luktar riktigt illa. Hon verkar dessutom bli stissig och orolig när det händer så det är nog obehagligt också. Eller så är det att hon märker på oss att det händer nåt knasigt för att vi oftast släpar in henne i duschen eller börjar vippa henne i rumpan med våtservetter.
Det kommer då och då så vi har fått gå till veterinären emellanåt för att få hjälp att tömma analsäckarna. Nu hade hon haft lite besvär sen förra helgen ungefär och jag försökte ringa den nya veterinären i början av förra veckan men då svarade de inte. Sen blev det lite bättre och jag glömde bort att ringa igen under veckan (heja hjärntröttheten…). Sen kom det såklart tillbaka igen fredag eftermiddag när det var för sent att ringa veterinären igen så vi fick vänta över helgen. Jag trodde ändå att det hade blivit lite bättre igen under helgen för det slutade lukta men jag ringde ändå veterinären i måndags morse och fick en tid i tisdags eftermiddag.
Mini är inte förtjust i att gå till veterinären. Hon är till och med skeptisk till den nya nu som vi bara varit till för besiktningen en gång. Fick truga lite för att få med henne in genom dörren och sen mutade jag med mjukost när vi satt och väntade i väntrummet. När vi fått komma in på undersökningsrummet så försökte hon gömma sig bakom min stol och ville inte alls hoppa upp på undersökningsbordet. Så de fick lyfta upp henne och hålla fast för att veterinären skulle kunna undersöka rumpan på henne. Det gör ont i matte-hjärtat att hon blir så olycklig och missnöjd alltid hos veterinären.
Tyvärr gick det inte så bra med rumpan den här gången. Han kände på analsäckarna och konstaterade att de verkligen var överfulla och väldigt irriterade men han lyckades inte tömma dem. Det hade blivit helt stopp och han vågade inte klämma hårdare av rädsla för att de skulle spricka. Inte alls bra! Så vi fick en ny tid igår redan för att söva henne och spola istället.
Fy så dåligt samvete jag fick över att jag väntat för länge med att gå och kolla upp det den här gången. Men jag trodde ju att det hade blivit bättre när det lugnade ner sig lite, inte att det hade blivit värre och tvärstopp istället. Det där kan hon säkert ha haft ganska mycket besvär åt och ont. Jag tycker att hon inte riktigt har varit sig själv de sista veckorna, hon går gärna undan och lägger sig för sig själv istället för att vara plåster på mig som hon brukar. Jag har sagt det både till Christian och mamma, att hon inte varit sig själv riktigt, och det här kan ju vara förklaringen till det.
När vi kom hem fick Mini morot. Det hör till att hon brukar få det efter att hon jobbat eller varit hos veterinären. Lyxbelöning tycker Mini! Det är smaskens med morot!
Jag kände mig ganska olustig efter veterinären. Väldigt dåligt samvete över att hon säkert gått länge och mått dåligt utan att jag riktigt förstått det. Så vi hängde på soffan och vilade och tog igen oss. Mini var lite mer plåstrig igen och var ganska klängig även under natten. Så hon hade kanske mer ont åt rumpan efter att de varit där och pillat och klämt.
Igår fick hon inte äta något eftersom hon skulle få lugnande och bli sövd inför spolningen. Det är nog det värsta straffet hon kan tänka sig. Varken frukost eller lunch. Fy vad olyckligt det var! Men det gick ändå bättre än jag hade trott, hon la sig till rätta efter ett tag och vilade på sin säng. Jag trodde hon skulle sitta och gråta hela dagen av olyckan och hungern.
Vi kliade lite på örat för att distrahera och pyssla om lite extra. Tror att hon kände av min oro också inför allting som var på gång. Så hela dagen var lite konstig. Ingen frukost och en lite stirrig och nervös matte. Knasig dag, och knasigare skulle det bli.
När vi kom till veterinären blev det en otroligt ynklig och olycklig hund. Hon hoppade upp och satte sig i knät på mig i soffan och vägrade flytta på sig. Hon känner nog på lukten där att det är något fuffens som händer i de där lokalerna.
Eftersom hon är assistanshund så fick jag vara med henne när hon blev sövd. Det tyckte jag var väldigt skönt, även om det var jobbigt också. Hon satt och slokade och ville inte vara med alls när de kom för att undersöka henne och sen ge sprutan i rumpan. Vi fick en filt och sen blev vi lämnade ensamma, det var nog det bästa för henne. Så jag satte mig på golvet med henne och hon kom och satte sig i knät på mig. Sen var det en motvillig hund som inte ville somna. Jag kände hur hon gled mer och mer med framtassarna och till slut låg hon ner på golvet med rumpan i mitt knä. Jag satt och klappade på henne och försökte mest vara nära så hon skulle känna att hon inte var ensam. Ett tag tyckte jag det verkade som att hon hade slutat andas helt men sen ryckte det lite i morrhåren och hon drog några djupa andetag och suckade lite. Usch vad det gjorde ont i mattehjärtat!
När hon hade somnat ordentligt lämnade jag henne för att stappla iväg till vårdcentralen på mina kryckor. Jag hade en tid för uppföljning av knät hos en sjukgymnast där. Svaret efter mycket undersökningar, klämmande och böjande blev att han tror att det är något åt ett ledband och/eller menisk. Det ska följas upp med ultraljudsundersökning i nästa vecka och sen uppföljning hos honom igen veckan därpå. Förhoppningsvis blir det bättre av att göra lite rehabövningar som jag fått av honom. Annars var det ungefär samma direktiv som jag fått tidigare, att jag inte ska göra sånt som gör för ont men inte sitta helt still heller. Så jag får fortsätta att stappla runt på mina kryckor ett tag till och hoppas på att det ska bli bättre.
När jag var klar på vårdcentralen mötte jag upp mamma och skyndade tillbaka till veterinären för att äntligen få hämta Mini igen. Det kändes som den längsta timmen på länge att behöva vara ifrån henne och jag hade väldigt svårt att hålla fokus på mitt sjukgymnastbesök. Tankarna flög hela tiden iväg till Mini och hur det gick för henne istället.
Hon hade inte riktigt vaknat än när vi kom så vi fick vänta en stund. Pratade lite med veterinären under tiden och det hade varit värre än väntat med rumpan på henne. Väldigt irriterat och inflammerat och överfulla analsäckar. Stackaren! Men det hade gått bra med spolningen och hon hade fått antiinflammatorisk medicin som skulle ha effekt i 5-7 dagar. Så förhoppningsvis ska det bli bra nu och vi hoppas att det ska hålla sig bra ett tag. Vid minsta tecken på besvär igen ska vi höra av oss och komma tillbaka. Inte avvakta och se som vi gjort tidigare. Fortsätter hon att få regelbundna besvär och såhär illa så blir det nog aktuellt med operation.
Sen var det en minst sagt svajig vovve som kom ut och mötte oss i väntrummet. Svansen vippade litegrann när hon såg mig men det var med dimmig blick och väldigt vingliga ben som vi gick ut ifrån veterinären. Vi promenerade långsamt, långsamt hemåt. Den här gången var det Mini som var den långsamma, trots mina kryckor och trasiga knä.
När vi kom hem blev hon väldigt glad och lite piggare ändå. Jag bäddade ner henne i soffan med Tommy the turtle och dinosaurien Tage för att hon skulle få vila och så fort vi satte oss i soffan för att fika lite så slocknade hon och sov som en stock. Sen reste hon sig inte trots att Christian kom ut från sitt rum och att mamma gick hem så småningom. Lyfte bara lite på huvudet och tittade. Så hon var otroligt trött.
Under kvällen var hon lite gnällig och det var svårt att förstå riktigt vad som var felet. Christian fick slänga sig ut med henne mitt i middagen för att det blev akut kissnödigt. Sen låg hon tätt intill mig och vi slumrade ikapp framför tvn tills Christian kom och tyckte att det var dags att krypa i säng istället. Då flög hon upp och vi insåg att hon hade kissat på sig så halva soffkudden och halva hunden var alldeles blöt. Stackars Mini blev alldeles stissig och skämdes så över att det blivit så tokigt. Och vi fick sanera både soffa och duscha hund sent på kvällen. Hon läckte lite till så det blev en pöl på golvet där hon satt efter att vi hade duschat av henne. Hon var väldigt orolig och upp i varv när vi skulle gå och lägga oss men sen lugnade hon ner sig och natten har ändå varit lugn.
Idag är hon mer sig själv även om hon verkar vara trött fortfarande. Det har inte skett några olyckor inomhus och hon åt frukost med god aptit. Men vi tar en lugn vilodag idag och jag håller mig hemma från spelmanslaget ikväll och är med på distans via zoom istället. Jag vill inte ta med henne dit innan jag vet ordentligt att hon är på benen igen och hon blir så otroligt stressad om jag lämnar henne själv också. Så det blir bäst att vara hemma. Hoppas på att hon (och jag) ska vara pigg nog till konserten på lördag istället. Jag är också väldigt trött idag, det var en påfrestande dag för oss båda igår.
Jag tänkte att vi som vanligt kan kika lite på vad jag haft för mig de sista dagarna. Lite vad jag gjort i bilder helt enkelt.
I lördags gjorde vi hemgjord pizza. Det finns en gluten- och mjölkfri pizzabotten som vi hittat på Ica som är riktigt god faktiskt. Lättfixad lyxmat, inte så dumt! Vi åt pizza, tittade på Let’s Dance och åt godis. En ganska bra lördagkväll helt enkelt!
I söndags var jag trött på att bara sitta inne. Klättrar lite på väggarna och rastlösheten håller på att äta upp mig av att inte kunna röra mig som vanligt. Så jag tog med mig hunden och sambon ut för att rasta oss lite. Eller, det var nog mer dem som rastade mig om vi ska vara petnoga.
Vi stapplade oss långsamt till parken där jag parkerade mig på en bänk i solen.
”Kasta pinnen då!” Det roade vi oss med en bra stund i parken. Det går inte att kasta tillräckligt mycket pinne om ni frågar Mini. Vi har börjat ha med oss leksak ut istället för att kasta vanliga pinnar. De vanliga pinnarna vill hon bara äta upp så det här funkar lite bättre.
Igår satt vi vid busshållplatsen och väntade på bussen. Näsan i vädret! 🥰 Vi skulle åka till min sjukgymnast på smärtrehab. Det var ett tag sedan jag var där nu för han fick covid för ett tag sedan. Bra att äntligen få lite uppföljning igen och ett andra utlåtande om mitt knä. Det blir fortsatt stapplande med kryckor så länge jag inte kan stödja bättre än såhär på benet tyckte han. Han trodde det var någon skada på muskelfästet eller på en sena i knät. Att fibrerna blivit utslitna av att jag vridit till benet. Blir spännande att se vad den tredje sjukgymnasten på vårdcentralen imorgon säger, där jag fått tid för den riktiga uppföljningen. Det igår var mest att han fick kolla på det när jag ändå skulle dit.
Han hjälper mig annars med helheten och att försöka hitta en bra balansgång på aktivitet och att komma igång på ett hållbart sätt. Han är bra, förstår ganska bra hur min kropp fungerar (och inte fungerar) och tillsammans försöker vi hitta ett lagom som ska hålla långsiktigt. Försöka sparka lite liv i denna trötta kropp så jag får lite bättre ork.
Bussresan hem gick lite bättre än när vi skulle åka dit. Det var betydligt mindre folk på bussarna då. På vägen dit fick jag knappt sittplats på den andra bussen. Trots kryckor och assistanshund var det ingen som reste sig. Det var viktigare att folks väskor fick ett eget säte tydligen. Men jag hittade ett fällbart säte lite på sniskan där jag kunde tränga mig ner tätt intill en annan. Alltid nåt för att slippa stå och svaja. Har folk slutat att resa sig för bättre behövande på bussar? Jag är uppfostrad till att man ska resa sig för äldre och folk i behov av sittplats. Framförallt om man sitter på platserna med lite bättre plats för funktionshindrade.
Mini var less på att vara ute på äventyr och ville nog mest hem till middagen. Så jag fick nosen i knät och hon höll stenkoll på mig hela vägen hem.
Väl hemma och efter att ha ätit middag så blev det nattinatt i soffan. Tröttaste hunden efter att ha jobbat och åkt en massa buss. Det tar på krafterna för oss båda att vara ute på saker.
Imorse fick jag den här bilden från Christian när han var ute med henne. Hon kan inte riktigt förneka att hon sniffat en massa på den leriga fotbollsplanen med den smutsiga nosen.
Annars har jag som vanligt fastnat vid datorn vid köksbordet efter frukost och puffning. Ett tag fick jag sällskap av Mini som kom och hoppade upp i knät på mig med mini-elefanten i munnen. Mysigt att få lite sällskap! Nu ska jag försöka komma igång, borsta tänderna och se om jag kan få lite övning avklarat. Att det ska vara så svårt att få tummen ur och göra det numera. Men det känns så fånigt lite att bara öva 10 minuter fiol, då hinner jag knappt komma igång. Det får nog bli lite mer nyckelharpa inför konserten på lördag. Det funkar bättre för kroppen också.
I eftermiddag ska vi iväg till veterinären. Mini har än en gång fått problem med analsäckarna så vi behöver iväg och få det kollat och tömma dem. Ska bli spännande att höra vad en ny veterinär har att säga om det. På ett sätt vore det kanske lika bra att operera bort dem när det är ett så återkommande problem. Får se vad de säger.
I lördags var det Valborg och den första Valborg som på flera år inte var inställd. Inget Valborgsfirande i Uppsala har ju varit minst sagt konstigt. Men i år var det firande som vanligt. Fast för min del blev det inte så ambitiöst som det var förr om åren. Då var det firande från tidig morgon till sen kväll, och gärna flera dagar i rad också. Hej och hå, hur jag orkade flänga runt då!
I år var planen att möta upp lite kompisar i Engelska parken och umgås. Det är datavetarnas tradition att lunch-hänga i Engelska parken men i år var det lite manfall pga att många var förkylda. Det var på gränsen att vi inte tog oss iväg heller för i fredags efter ett läkarbesök fick Mini ett av sina spattryck och lyckades tackla omkull mig när vi var ute på förmiddagen. Hon skulle få springa av sig lite i parken och sprang gjorde hon allt. I full fart rätt in i mig som inte hann hoppa åt sidan, så jag flög och gjorde en riktig praktvurpa. Min första tanke var att knät hade hoppat ur led men som tur var hade det inte gjort det. Men jag blev alldeles matt och kallsvettig och fick lite svimningskänslor så Christian fick släpa mig till närmsta bänk för att återhämta mig lite. Knät och foten mår väl sådär efteråt måste jag erkänna men det gick ändå att ta bussen till Engelska parken för lite lugnt Valborgsfirande.
På vägen till bussen gick vi förbi de här fina blommande körsbärsbuskarna. Nu är det väl ändå vår på riktigt?
I parken gjorde Mini ett riktigt fynd tyckte hon. En pinne! Den låg hon länge och tuggade på. Smaskens!
Vi hade köpt med oss plocksallad från Ica på torget här innan vi tog bussen till parken. Inte lika ambitiöst och uppstyrt som förr om åren då det var både champagnefrukost och sillunch som stod på schemat. Men det här gick bra det också.
Klockan tre försvann alla. Några skulle hem, några gick till Carolinabacken för mösspåtagning och några försvann av oklar anledning. Så vi blev kvar och vaktade grejer. Christian passade på att gå bort på toaletten i andra änden av parken och Mini satt och vaktade och väntade på att han skulle komma tillbaka igen. Det är ju höjden av svek att bara försvinna sådär tycker hon!
Han kom tillbaka igen sen och det gjorde lite annat folk också. Men hon var lite svartsjuk och klängig efter att jag hade lekt och gosat lite med bebis och barn tidigare. Så rätt som det var hoppade hon först upp i knät på mig och sen till Christian. Hon skulle också vara med!
När klockan började närma sig fem var det dags för oss att röra oss hemåt. Det började bli lite kyligt och vi hade varit ute länge ändå. Jag var imponerad över hur bra jag ändå orkade med allting. Väl hemma parkerade vi oss på soffan och Mini var nog den som var tröttast efter alla dagens intryck. Vi hängde mest i soffan resten av kvällen och tittade på Let’s Dance och åt godis. Ganska bra avslut på Valborgsfirandet.
Första maj firades som bäst med att hitta en boll i parken. Det var otroligt kul hälsar Mini! Oj vad hon sprang efter den!
Annars blev det en ganska lugn första maj. Vi hängde i soffan, vilade mitt knä och vaktade bollen hemma. Det blev lite stökande hemma till slut också. Jag fixade lite inne på mitt rum och Christian och jag sorterande och rensade en del bland sladdar, glödlampor och liknande. Slog ihop våra olika samlingar och slängde det överflödiga. Vissa saker får man orimligt mycket av när man flyttar ihop. Till exempel grendosor, påsklämmor och usb-sladdar.
I onsdags var det dags för heldagsjobb för Mini och en heldag på sjukhuset för mig. De skulle ta prover för att kolla hur jag tar upp kortisonet som jag tar så vi skulle vara där hela dagen. Ni får följa med Mini på hennes jobbdag tänkte jag. Ja, vad kul!
Vi började med att åka buss dit lite för tidigt. Mini är alltid lite fundersam när vi åker buss och sitter helst med huvudet i mitt knä och tittar på mig.
Här fick vi ett eget krypin att husera i under dagen. Inte det mysigaste och mest bekväma men jag var ändå inställd på värre. Typ en pinnstol i väntrummet. Mini var måttligt imponerad.
Jag skulle vara där kl 8 för första provtagningen och hade hoppat över kl fyra-dosen med kortison för att de ska se hur jag tar upp den första dosen som jag tog kl 7. Jag var ganska trött och mosig, både av de ändrade kortisondoserna och av att behöva gå upp så tidigt. Så jag hade med mig frukost som jag åt där för att spara lite tid hemma innan jag skulle iväg. Macka och kaffe, inte så dumt tidsfördriv.
Mini var måttligt förtjust över att ligga nere på golvet. Hon tyckte det var bättre att trängas med mig uppe på min stol.
Där skulle hon ligga och trängas med mina fötter. Knashunden! <3
Sen blev det dags för lunch. Vi hade matlåda med oss båda två. Smaskens tyckte Mini!
Efter det gick vi ut en sväng och kissade och sniffade på omgivningarna. Det är mycket sniff i den där nosen när hon får lite ledigt från jobbet en stund.
Annars småslumrade vi mest i den där stolen. Jag varvade med att läsa lite och fippla med mobilen för att få tiden att gå. Men jag var ganska tröttig så det blev försök till en hel del vila. Mini larmade några gånger och visade på att livet var lite svajigt när jag inte tagit det första kortisonet för dagen. Ska bli spännande att se vad resultatet blir av den här mätningen.
När klockan närmade sig fyra blev det äntligen dags att ta den sista vändan prover, stoppa i mig lite mer kortison och sen röra oss hemåt. Äntligen tyckte nog både jag och Mini! Hon hade fullt upp med att vakta mig på bussen hem igen.
Väl hemma igen så fixade jag lite fika med de sista av krafterna för att sen krokna lite och knappt orka äta det. Inte så smart kanske. Mini yllarmade trots att det låg en morot och väntade på henne på soffbordet. Efter sjukhusjobb brukar oftast resultera i morot till henne. Smaskens tycker hon!
Vi hängde mest på soffan sen resten av kvällen för att vila. Trots att jag inte gjorde så mycket under dagen så tar det på krafterna att vara så länge på sjukhuset. Mini blev också lite trött av allt jobbande så det passade bra med vila för oss båda då.
Nu blir det ett sånt här ”det här har vi gjort de sista dagarna”-inlägg igen. Det verkar vara lite så jag jobbar när det kommer till bloggandet just nu så det får väl vara okej tänker jag. Appropå bloggen så är det något jag stör mig på att jag inte kan lägga till min blogg på Bloglovin’. Jag har försökt kontakta deras support flera gånger utan att få svar och jag vet inte vad som är felet. Den dyker helt enkelt inte upp hos dem när man söker efter den. Jag förstår inte varför när jag verkar ha ett fungerande RSS-feed. Någon som är bekant med problemet och vet hur man löser det? Kan det ha med wordpress-temat att göra? Jag kanske får testa med ett annat tema och se om det blir skillnad då? Använder folk Bloglovin’ fortfarande eller är det utdött?
Den här nosen har hållit mig sällskap i soffan. Tröttaste hunden när vi söndagsslappade i soffan. Vi var nog båda trötta efter dopet i lördags.
Jag hade PMS och kurerade mig med detta. Kaffe, chokladboll (den ena var till Christian) och choklad. Inte så dumt en tröttig söndag.
Annars hängde vi inne på golvet i Christians rum. Mini, Igelkotten och jag var support och moraliskt stöd när det pysslades.
Christian höll nämligen på att bygga ihop sitt nya skrivbord. Det var lite pyssel men nu är det färdigt. Det blev en riktig rotering av bord här. Det skrivbord jag hade monterades ner, jag fick Christians gamla höj- och sänkbara bord och han fick ett nytt. Win-win helt enkelt! Så nu har jag ett vitt och fint höj- och sänkbart bord inne på mitt rum istället för det gamla svarta, slitna. Inte så dumt! Men det är inte riktigt färdigt där än så jag håller lite på att visa hur det blev ett tag till.
Mini var med och vaktade så det gick rätt till med alla skruvar och allt monterande. Eller så vaktade hon mig så jag inte skulle stöka för mycket när jag hade en tröttig dag. Eller så var hon mests sällskapssjuk och ville vara nära.
Det bästa när det monteras möbler måste ju ändå vara allt förpackningsmaterial hälsar Mini. Hon hjälpte till att ta rätt på all papp och for runt och rullade runt på golvet.
Måndagen såg mycket ut som söndagen men den här gången var det fika för att kurera menskrämpor. Det blev soffläge och varva bok och slumra nästan hela dagen och idag har varit samma. Det är kämpigt när kroppen får för sig att syssla med mens igen. Först pms i en vecka och sen influensakänslor och mensvärk när eländet väl börjar. Tjohoo för att vara tjej… Men det är ju bara att försöka acceptera läget och vila när kroppen säger vila. Igårkväll började jag titta på Charmed som jag såg fanns på Prime att titta på. Lagom avancerat att småslumra till så det blir nog kanske samma ikväll. Christian håller på och stökar för att komma i ordning på sitt rum när han inte jobbar så jag har haft fri tillgång till tvn.
Jag har sällskap i soffan av Mini. Hon låg ihoprullad till en kringla och sov större delen av eftermiddagen igår och idag gör hon samma sak. Men hon vill inte ligga riktigt så nära som hon brukar göra så jag vet inte vad som är felet riktigt. Om hon bara behöver få lite utrymme eller om hon känner sig lite åsidosatt och bortglömd kanske. Eller så blir hon helt enkelt bara trött hon också av att vi gjort en del saker den sista tiden så hon också behöver få vila. Hon verkar bli trött och slö när jag har tröttare perioder så vårt mående går ganska mycket hand i hand.
Igår tog vi bussen ner på stan på eftermiddagen när Christian hade slutat jobba för dagen. Jag hade slumrat lite på soffan (och först vid köksbordet efter frukosten) så jag var lite mosig men vi tog bussen ner på stan ändå. Vi hade några saker att fixa med inför helgen när vi var bjudna på dop. Då behövde det införskaffas både doppresent och en skjorta till Christian.
Mini skötte sig bra som alltid. Här låg hon under mina ben vid busshållplatsen i väntan på att åka hem. Vi behöver träna lite mer på ”under”-kommandot, det var verkligen superlänge sen vi gjorde det. Men hon kom ihåg det ganska bra ändå tycker jag, även om rumpan stack ut lite.
Den här sötnosen fick följa med oss hem och skulle få bli Valters nya kompis. Jag provkramade på honom i affären och han fick godkänt. Alla barn behöver en ordentlig nalle! Så är det bara!
Vi köpte en liten röd bil till storebror Alfred också. Jag tänkte att det kunde vara bra när lillebror kommer få massor av presenter. Den blev en hit! Det var nog kul för honom att få sig ett litet paket också.
Idag var det dags för dop och strax före lunchtid åkte vi iväg till kyrkan. Mini följde såklart med och låg lugnt vid mina fötter under hela dopet. Hon slog sig till ro ordentligt mellan mig och Christian och reste sig inte förrän alltihopa var slut, trots att vi ställde oss upp i mitten under ceremonin.
Om jag inte minns fel sa prästen (som även är morfar till dopbarnet) att det var 50 vuxna, 10 barn och en hund där. Ganska överväldigande efter dessa år av pandemiisolering.
Efteråt var det dopkaffe i församlingshemmet och det bjöds på mackor och fika. Och en massa gamla bekanta som jag inte träffat på länge. Det här var många gemensamma vänner till mig och Christian från när vi pluggade på universitetet här i Uppsala. När jag fortfarande skulle bli datavetare, innan jag flyttade från stan och fick för mig att bli musiker. Lite roligt att träffa dem igen nu men tillsammans med Christian. Så det kan gå va? Nu är det betydligt fler par och framförallt betydligt fler barn med. Det har hunnit hända en del under mina år borta plus pandemin.
Det är skönt att det fungerar så bra att vara ute på saker nu. Både med Mini men även med hur det fungerar för mig. Det är nog en kombination av att jag har både Christian och Mini med mig som stöd. Det gör att jag kan hålla nere stirret lite mer och då räcker orken längre. Jag känner mig lugnare och tryggare när jag har dem vid min sida. Det känns fint.
Men så ovan man är vid sociala situationer nu! Jag vet knappt hur man ska hälsa på folk längre. Kramas man? Tar man i hand? Vinkar man lite obekvämt? Hoppas verkligen att det inte ska dröja 2.5 år igen tills det går att ses nästa gång. Förhoppningsvis blir det redan till Valborg med några. Det vore inte så dumt!
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
