En promenad till föräldrarna

Igår tog jag hunden och den stora kameran i varsin hand och promenerade iväg i vårvädret till mina föräldrar. Det var länge sen jag var där nu och hälsade på och jag behövde gå och kolla så pappa höll på att pigga på sig ordentligt. Han har både opererat bort gallan och fått blodförgiftning i samma veva. Ingen höjdare! Förra veckan hade jag fullt upp med diverse sjukvårdstider och orken var inte på topp så jag hann aldrig dit något. Frustrerande när inte orken räcker till allt man vill.

Men igår hade jag en ledig dag så då gick jag dit. För första gången på otroligt länge fick den stora kameran följa med. Lite ovant att fota med den. Jag tänkte försöka komma igång att fota lite mer igen. Har ju den bästa modellen att fota, även om hon är lite svårflirtad och helst tittar åt ett annat håll.

Där borta bor vi! Har nog inte riktigt förstått det helt än, att vi faktiskt bor där tillsammans. Jag och Christian. Och Mini såklart.

Järnvägen gjorde sig bäst i svartvitt tycker jag. Här finns den i färg också.

Det blev många foton på Mini på vägen. Så går det när man har den finaste hunden i världen. 💖

Hon tyckte nog att jag var lite tråkig som höll på att fota och ha mig.

Roligare att titta åt ett annat håll istället.

När vi var nästan framme mötte vi upp mamma och pappa. De var ute på en liten minipromenad för att rasta sjuklingen. Mini blev överlycklig över att få träffa dem igen och sprang i full fart och anföll dem. (Hon sprang såklart inte förrän hon fick klartecken från mig och jag kollat att det var fritt fram.)

Hos föräldrarna blev det fika. Te och muffins till mig och morot till Mini.

”Men moroten då? Den ligger ju bara där!”

Smaskens med morot tycker Mini!

Pappa hade fått fina blommor. Tyvärr var de lite överblommade och luktade massor så jag blev ganska allergisk mot dem.

Mini gjorde ett fynd och var så stolt över att bära runt på den här.

Sen blev hon svartsjuk och ville sitta i knät på mamma. Knashund!

”Matte! Nu måste du hem och vila!”

Så vi gick hemåt och mötte upp Christian på vägen. Efter en tur in på Ica gjorde vi hemgjord pizza, åt glass och vilade på soffan resten av kvällen. Idag har jag redigerat foton, pysslat lite och nu är det snart dags för en tidig middag innan vi ska iväg på extrarep med spelmanslaget.

Här går det att titta på alla fotona jag tog på promenaden. Det blev några stycken så alla fick inte plats här.

En försenad födelsedagspresent

Igår kom det äntligen. Det hemliga paketet som Christian har gått och muttrat över i en vecka. Paketet som nog har krånglat på alla sätt det går för ett paket att krångla.

Såhär fint var det när jag fick det efter att han slagit in det. Han kom med en hel hög ursäkter om att det inte var fint inslaget men jag tycker det var ett himla fint paket. Det är tanken och ansträngningen bakom som räknas!

I paketet låg det här! En polaroidkamera! Jag har drömt om att ha en polaroidkamera sedan jag var liten! Trodde inte det fanns längre. Nu har jag alltså den här kompisen som jag ska utforska och se vad det går att ta för häftiga foton med! Så himla häftigt!

Idag tog jag första fotot för att testa. Självklart blev det på fröken Mini. Tycker det är något väldigt charmigt och mysigt över det operfekta med polaroidfoton.

Nu återstår bara att komma på vad jag ska göra med fotona jag tar. Funderar lite på att hänga upp dem på ett snöre på väggen någonstans. Det gjorde jag när jag bodde i Örebro och fick tummen ur och framkallade en hel hög med mobilfoton.

När kreativiteten vill mer än kroppen

Den här veckan har varit lite tung och kämpig. Hela veckan har kantats av ett rejält endometriosskov som tagit slut på mina krafter ganska ordentligt. Men samtidigt har hjärnan hoppat igång ännu mer efter att jag i måndags slutade helt med det där rävgiftet till blodtrycksmedicin. Jag kan tänka bättre, jag sover bättre och kroppen känns allmänt lite mindre konstig. Hjärnan är inte alls lika mosig och konstig. Motivationen och viljan till att göra saker har kommit tillbaka på ett helt annat sätt! Så himla skönt! Och på samma gång en så svår balansgång när kroppen har tagit några steg tillbaka. Att vilja göra saker men inte orka är frustrerande. Kamera - Amoll.net

Idag efter lunch fick jag ett sånt sug efter att plocka fram kameran igen. Något jag tänkt att jag vill göra länge och det är några saker jag tänkt att jag skulle vilja fota. Framförallt för några kommande blogginlägg. Verkligen inget stort och avancerat projekt men det är något jag inte gjort på väldigt länge. Sagt och gjort. Jag prioriterade bort att tvätta trosor och valde att ta vara på stunden av kreativitet istället. Jag gjorde enklast tänkbara lilla ”ministudio” på mitt vardagsrumsbord och utnyttjade att det fortfarande kom in ganska mycket ljus från fönstret. Så himla roligt att fota lite igen!

Skakigt och darrigt på soffan - Amoll.net

Trots att jag tog det försiktigt och i väldigt lugnt tempo så var det tydligen mer än vad denna kropp hade ork för idag. Så det blev krasch på soffan efteråt med otroligt skakig kropp, vatten, vila och vänta in effekten av lite extra kortison. Men det var det värt! För jag gjorde det! Jag lyckades! Tjohoo!

Middag hos föräldrarna - Amoll.net

Efter att ha vilat en stund plockade jag ihop lite grejer på väldigt skakiga ben och tog mig ut till pappa som väntade med bil. Planerna för kvällen var middag hos föräldrarna och det tackar man ju inte nej till. Bra med miljöombyte och få lite sällskap. Jag lyckades gå några meter extra på väg från bilen också för att få lite frisk luft i blåsten. Det blev i alla fall ett försök till en promenad.

Annars har jag fått umgås med mamma och pappa och ätit god middag. Nu sitter jag i deras soffa med en kopp te och vi tittar på Stjärnornas stjärna. Inte så tokig lördagkväll ändå måste jag säga.

Nya fotodrömmar

Det har börjat klia i fotofingrarna igen nu efter ett väldigt långt uppehåll från fotografering. Av flera anledningar är jag lite sugen på en mindre, smidigare kamera. Dels skulle jag gärna vilja ha en kamera som lätt går att ha med mig i väskan. Den bästa kameran är ju faktiskt den man har med sig. Sen skulle det vara skönt att ha en mindre och lättare kamera med tanke på de problem jag ändå har med kroppen. Jag har mycket ont i både kroppen och händerna och att då handskas med en stor, tung systemkamera är lite kämpigt. Jag tror att det kan vara en av anledningarna till att jag kommit av mig med fotandet, att jag faktiskt inte mår så bra av den tunga kameran.

Vad borde jag ha?

Jag har börjat kika lite på vad som finns och oj vad mycket nytt, spännande det kommit de senaste åren! Jag har fastnat lite för Canon M6 och ha ett 22mm objektiv till som är smidigt att ha med. Sen går det att med en adapter använda alla de andra objektiv jag redan har. Eventuellt kanske det lutar lite mer åt en M5a för att få en sökare också.

Bilder lånade från Cyberphoto

Efter att ha bollat lite idéer med en kompis också kring det hela så blev jag nyfiken på en Sony A7. Så mycket kamera i så litet format! Och det går att använda Canon-objektiv på den också med en adapter. När jag träffar honom och hans sambo på fredag ska jag passa på att klämma lite på hans Sony. Kanske till och med pröva om mitt Tamron-objektiv fungerar med adapter.

Vad jag inte kan förstå är hur Sony har lyckats få in en fullformatsensor i en så liten kamera?! Så häftigt!

Bild lånad från Cyberphoto

Separationsångest

Men jag har lite separationsångest från att göra mig av med min Canon 6D som jag ändå tycker himla bra om. Så frågan är väl om jag ska tänka mig en kamera som kompletterar den jag redan har eller någon en som ska ersätta den.

Det roligaste och viktigaste skulle ändå vara att komma igång med fotografering igen. Det börjar klia mer och mer i fingrarna när det kommer till att syssla med allt möjligt kreativt igen vilket känns roligt.