I onsdags var det en stor dag här hemma. Mini fyllde hela fyra år gammal! Hipp hipp hurra till henne! Det behövde ju självklart firas med lite kalas.
Mamma och pappa kom hit på eftermiddagen och Mini fick en långpromenad tillsammans med pappa. Det är så frustrerande att jag inte kan ta mig ut och promenera henne ordentligt själv just nu så det var en uppskattad födelsedagspresent för oss allihopa. Hon blir nöjd över att få komma ut, han gillar att gå ut med henne och jag får lite mindre dåligt samvete över att hon inte får tillräckligt med promenader just nu. Win-win-win helt enkelt.
Mamma hade med sig en tårta till Mini med leverpastej, morötter, ost och melon. Smaskens! Och några paket måste man ju också få när man fyller år såklart. Tårtan slank ner på nolltid. Först var hon på väg att äta hela leverpastejen i en tugga men det blev lite för mycket även för denna glupska fröken så hon fick spotta ut och ta den i tre tuggor istället. Sen blev det nog nästan lite för mycket även för henne för hon tog en micropaus i ätandet (det är nog första gången det händer!) och gick ett varv runt det som var kvar av tårtan innan hon slafsade i sig det sista.
Efter tårtan blev det paketöppning. Jag hade gömt lite hundmat i paketet så hon skulle vara motiverad att öppna det. Kul att öppna paket tycker Mini!
I paketet låg en gris! Mini älskar ju allt vad grisar heter och även denna blev en riktig succé! Det är sällan hon fattar tycke för leksaker direkt men den här fullkomligt älskar hon. Den säger ”oooink!” när man trycker på den så vi trodde egentligen inte att hon skulle gilla den. Hon är väldigt skeptisk till leksaker som låter men det här ljudet var tydligen bra för hon går runt och oooinkar med grisen stup i ett här hemma nu.
Av mamma och pappa fick hon (och jag) en kurs i rallylydnad. Det ska bli jättekul att kunna fortsätta med det! Det blir väl troligtvis inte av förrän till hösten men det är kul att ha något att se fram emot. Det var väldigt roligt och lärorikt när vi gick nybörjarkursen i höstas så det vore roligt att fortsätta med det. Det märktes att Mini tyckte det var roligt också.
Vi avslutade kalaset med att äta middag. Jag åt sushi, det var ett tag sen sist så det var gott! Sen åkte mamma och pappa hem, vi parkerade oss på soffan och Mini fick sitt sista paket som innehöll en morot. Det blev mycket smaskens att äta för henne, men så fyller man ju bara år en gång om året också. Sen var det en trött hund som däckade för kvällen. Det är ansträngande att fylla år!
Mini har i perioder nästan ända sen jag fick henne haft problem med rumpan och analsäckarna. De tömmer sig inte ordentligt när hon bajsar så rätt som det är börjar det läcka och luktar riktigt illa. Hon verkar dessutom bli stissig och orolig när det händer så det är nog obehagligt också. Eller så är det att hon märker på oss att det händer nåt knasigt för att vi oftast släpar in henne i duschen eller börjar vippa henne i rumpan med våtservetter.
Det kommer då och då så vi har fått gå till veterinären emellanåt för att få hjälp att tömma analsäckarna. Nu hade hon haft lite besvär sen förra helgen ungefär och jag försökte ringa den nya veterinären i början av förra veckan men då svarade de inte. Sen blev det lite bättre och jag glömde bort att ringa igen under veckan (heja hjärntröttheten…). Sen kom det såklart tillbaka igen fredag eftermiddag när det var för sent att ringa veterinären igen så vi fick vänta över helgen. Jag trodde ändå att det hade blivit lite bättre igen under helgen för det slutade lukta men jag ringde ändå veterinären i måndags morse och fick en tid i tisdags eftermiddag.
Mini är inte förtjust i att gå till veterinären. Hon är till och med skeptisk till den nya nu som vi bara varit till för besiktningen en gång. Fick truga lite för att få med henne in genom dörren och sen mutade jag med mjukost när vi satt och väntade i väntrummet. När vi fått komma in på undersökningsrummet så försökte hon gömma sig bakom min stol och ville inte alls hoppa upp på undersökningsbordet. Så de fick lyfta upp henne och hålla fast för att veterinären skulle kunna undersöka rumpan på henne. Det gör ont i matte-hjärtat att hon blir så olycklig och missnöjd alltid hos veterinären.
Tyvärr gick det inte så bra med rumpan den här gången. Han kände på analsäckarna och konstaterade att de verkligen var överfulla och väldigt irriterade men han lyckades inte tömma dem. Det hade blivit helt stopp och han vågade inte klämma hårdare av rädsla för att de skulle spricka. Inte alls bra! Så vi fick en ny tid igår redan för att söva henne och spola istället.
Fy så dåligt samvete jag fick över att jag väntat för länge med att gå och kolla upp det den här gången. Men jag trodde ju att det hade blivit bättre när det lugnade ner sig lite, inte att det hade blivit värre och tvärstopp istället. Det där kan hon säkert ha haft ganska mycket besvär åt och ont. Jag tycker att hon inte riktigt har varit sig själv de sista veckorna, hon går gärna undan och lägger sig för sig själv istället för att vara plåster på mig som hon brukar. Jag har sagt det både till Christian och mamma, att hon inte varit sig själv riktigt, och det här kan ju vara förklaringen till det.
När vi kom hem fick Mini morot. Det hör till att hon brukar få det efter att hon jobbat eller varit hos veterinären. Lyxbelöning tycker Mini! Det är smaskens med morot!
Jag kände mig ganska olustig efter veterinären. Väldigt dåligt samvete över att hon säkert gått länge och mått dåligt utan att jag riktigt förstått det. Så vi hängde på soffan och vilade och tog igen oss. Mini var lite mer plåstrig igen och var ganska klängig även under natten. Så hon hade kanske mer ont åt rumpan efter att de varit där och pillat och klämt.
Igår fick hon inte äta något eftersom hon skulle få lugnande och bli sövd inför spolningen. Det är nog det värsta straffet hon kan tänka sig. Varken frukost eller lunch. Fy vad olyckligt det var! Men det gick ändå bättre än jag hade trott, hon la sig till rätta efter ett tag och vilade på sin säng. Jag trodde hon skulle sitta och gråta hela dagen av olyckan och hungern.
Vi kliade lite på örat för att distrahera och pyssla om lite extra. Tror att hon kände av min oro också inför allting som var på gång. Så hela dagen var lite konstig. Ingen frukost och en lite stirrig och nervös matte. Knasig dag, och knasigare skulle det bli.
När vi kom till veterinären blev det en otroligt ynklig och olycklig hund. Hon hoppade upp och satte sig i knät på mig i soffan och vägrade flytta på sig. Hon känner nog på lukten där att det är något fuffens som händer i de där lokalerna.
Eftersom hon är assistanshund så fick jag vara med henne när hon blev sövd. Det tyckte jag var väldigt skönt, även om det var jobbigt också. Hon satt och slokade och ville inte vara med alls när de kom för att undersöka henne och sen ge sprutan i rumpan. Vi fick en filt och sen blev vi lämnade ensamma, det var nog det bästa för henne. Så jag satte mig på golvet med henne och hon kom och satte sig i knät på mig. Sen var det en motvillig hund som inte ville somna. Jag kände hur hon gled mer och mer med framtassarna och till slut låg hon ner på golvet med rumpan i mitt knä. Jag satt och klappade på henne och försökte mest vara nära så hon skulle känna att hon inte var ensam. Ett tag tyckte jag det verkade som att hon hade slutat andas helt men sen ryckte det lite i morrhåren och hon drog några djupa andetag och suckade lite. Usch vad det gjorde ont i mattehjärtat!
När hon hade somnat ordentligt lämnade jag henne för att stappla iväg till vårdcentralen på mina kryckor. Jag hade en tid för uppföljning av knät hos en sjukgymnast där. Svaret efter mycket undersökningar, klämmande och böjande blev att han tror att det är något åt ett ledband och/eller menisk. Det ska följas upp med ultraljudsundersökning i nästa vecka och sen uppföljning hos honom igen veckan därpå. Förhoppningsvis blir det bättre av att göra lite rehabövningar som jag fått av honom. Annars var det ungefär samma direktiv som jag fått tidigare, att jag inte ska göra sånt som gör för ont men inte sitta helt still heller. Så jag får fortsätta att stappla runt på mina kryckor ett tag till och hoppas på att det ska bli bättre.
När jag var klar på vårdcentralen mötte jag upp mamma och skyndade tillbaka till veterinären för att äntligen få hämta Mini igen. Det kändes som den längsta timmen på länge att behöva vara ifrån henne och jag hade väldigt svårt att hålla fokus på mitt sjukgymnastbesök. Tankarna flög hela tiden iväg till Mini och hur det gick för henne istället.
Hon hade inte riktigt vaknat än när vi kom så vi fick vänta en stund. Pratade lite med veterinären under tiden och det hade varit värre än väntat med rumpan på henne. Väldigt irriterat och inflammerat och överfulla analsäckar. Stackaren! Men det hade gått bra med spolningen och hon hade fått antiinflammatorisk medicin som skulle ha effekt i 5-7 dagar. Så förhoppningsvis ska det bli bra nu och vi hoppas att det ska hålla sig bra ett tag. Vid minsta tecken på besvär igen ska vi höra av oss och komma tillbaka. Inte avvakta och se som vi gjort tidigare. Fortsätter hon att få regelbundna besvär och såhär illa så blir det nog aktuellt med operation.
Sen var det en minst sagt svajig vovve som kom ut och mötte oss i väntrummet. Svansen vippade litegrann när hon såg mig men det var med dimmig blick och väldigt vingliga ben som vi gick ut ifrån veterinären. Vi promenerade långsamt, långsamt hemåt. Den här gången var det Mini som var den långsamma, trots mina kryckor och trasiga knä.
När vi kom hem blev hon väldigt glad och lite piggare ändå. Jag bäddade ner henne i soffan med Tommy the turtle och dinosaurien Tage för att hon skulle få vila och så fort vi satte oss i soffan för att fika lite så slocknade hon och sov som en stock. Sen reste hon sig inte trots att Christian kom ut från sitt rum och att mamma gick hem så småningom. Lyfte bara lite på huvudet och tittade. Så hon var otroligt trött.
Under kvällen var hon lite gnällig och det var svårt att förstå riktigt vad som var felet. Christian fick slänga sig ut med henne mitt i middagen för att det blev akut kissnödigt. Sen låg hon tätt intill mig och vi slumrade ikapp framför tvn tills Christian kom och tyckte att det var dags att krypa i säng istället. Då flög hon upp och vi insåg att hon hade kissat på sig så halva soffkudden och halva hunden var alldeles blöt. Stackars Mini blev alldeles stissig och skämdes så över att det blivit så tokigt. Och vi fick sanera både soffa och duscha hund sent på kvällen. Hon läckte lite till så det blev en pöl på golvet där hon satt efter att vi hade duschat av henne. Hon var väldigt orolig och upp i varv när vi skulle gå och lägga oss men sen lugnade hon ner sig och natten har ändå varit lugn.
Idag är hon mer sig själv även om hon verkar vara trött fortfarande. Det har inte skett några olyckor inomhus och hon åt frukost med god aptit. Men vi tar en lugn vilodag idag och jag håller mig hemma från spelmanslaget ikväll och är med på distans via zoom istället. Jag vill inte ta med henne dit innan jag vet ordentligt att hon är på benen igen och hon blir så otroligt stressad om jag lämnar henne själv också. Så det blir bäst att vara hemma. Hoppas på att hon (och jag) ska vara pigg nog till konserten på lördag istället. Jag är också väldigt trött idag, det var en påfrestande dag för oss båda igår.
Idag var det dags. Dagen som jag haft lite ångest inför rätt länge nu: årsprovet för mig och Mini. För att få vara ett assistanshundsekipage är det först en examination man behöver klara och sedan är det årsprov efter det för att följa upp att kunskaperna fortfarande sitter i. På grund av pandemin har vi inte behövt göra prov förrän nu, det id-kort vi har är giltigt fram till juni men det här var enda chansen att få göra det i Uppsala. Så idag var det alltså dags!
Provet var på ett hotell i utkanten av stan och vi satt inne i lobbyn och väntade när två damer kom från SBK. De var väldigt trevliga och vi satt och pratade en stund. Den andra som vi skulle gjort provet tillsammans med hade ställt in så vi var själva. De frågade lite om hennes larmande, jag visade upp både dagboken och filmerna jag hade och de kollade veterinärsintyg och vaccinationskort.
Sen gick vi ut på en gräsmatta och där fick jag göra några små övningar. Vi fick gå iväg en liten bit, sätta Mini och lämna henne och gå iväg en bit för att sedan gå tillbaka till henne igen. Inga problem, det tränar vi på nästan varje morgonpromenad! Sen fick hon sitta okopplad och jag gick iväg för att sedan kalla in henne. Det klarade hon galant! Sista testet var att jag skulle använda mitt bryt-kommando när jag kallat in henne och de slängde en snusdosa framför henne som hon då skulle låta bli att ta. Även det klarade hon utan några problem alls. Sen var provet slut och vi fick massor av beröm över hur duktiga vi är och hur bra vi samarbetar. De tittar ju på allting runtomkring också från det att de kom dit. Hur vi är tillsammans, går i koppel när vi promenerade till gräsmattan och att hon var passiv när vi satt och pratade och sånt.
Så himla skönt att ha provet avklarat! Det var betydligt mer avslappnat och enklare än jag hade väntat mig så det var skönt. Det kändes inte som ett prov riktigt överhuvudtaget. Mest vardagslydnad och allmänt hundhyfs typ. Efteråt stod vi och pratade lite med damerna och sen promenerade vi hemåt och åt lunch. Sen parkerade vi oss på soffan.
Jag hade lovat Mini morot när vi kom hem när hon var så duktig. Smaskens tycker hon!
Sen har vi mest hängt på soffan och vilat. Tröttheten kom ikapp mig lite efter provet så jag känner mig halvt överkörd av en ångvält. Har varvat att slumra lite och läsa. Dessutom är jag ganska orolig över pappa som opereras idag. Vi har fortfarande inte hört hur det gått för honom. Jag ringde nyss och frågade och då verkar han vara på väg upp på avdelningen igen i alla fall. Hoppas på att få positiva besked snart!
Jag har fått en del frågor om Mini och hur hon larmar. Jag har ju inte presenterat henne ordentligt här på bloggen så jag tänkte att det kunde vara på sin plats. Hon är ju trots allt min bästa kompis och är med mig överallt.
Mini är en snart fyra år gammal labrador som har bott hos mig i ganska precis två år nu. Jösses vad fort tiden går! Hon älskar sina grisar och gosedjur över allt annat. Nej förresten, hon älskar mat mest av allt. Sen kommer leksakerna på andraplats, som hon gärna bär runt på och visar upp för alla som kommer hit. För det går ju inte att hälsa på någon utan att ha något i munnen! Hon gillar att ligga nära i soffan och sover alltid på mina fötter i sängen på natten. Hon är verkligen en enpersonshund och blir svartsjuk om jag gör för mycket annat som inte involverar att hon får min fulla uppmärksamhet. När jag inte är i närheten sitter hon mest och gråter även om hon gärna leker med andra när jag är med. Som tur är har hon accepterat Christian ganska bra. Men sitter vi för nära varandra kan hon komma och åla sig mellan.
Hur hon hjälper mig
Mini är en alarmerande assistanshund för kortisolsvikt vilket innebär att hon hjälper mig genom att larma när jag får lågt kortisol. Kortisol är ett stresshormon som finns i kroppen och hjälper bland annat till vid sjukdom, stress och är det som gör att man är vaken på dagen och blir trött på natten. Det är ett livsviktigt hormon som min kropp inte producerar på egen hand så jag måste ta tabletter istället. Det har fungerat ganska dåligt och det var därför jag började utforska möjligheterna att ha en assistanshund som hjälp. Det går inte att testa själv för att se om man är låg som en diabetiker kan göra men det går att träna en hund till att känna av det på lukten. Häftigt va? Hon kan göra något som sjukvården inte ens klarar av. Kruxet är att jag oftast inte känner av själv när jag blir låg och förstår inte att jag behöver ta extra medicin. Enkelt förklarat så blir jag lite dum i huvudet när jag blir låg och märker inte själv att det är något fel. Det är då Minis hjälp är ovärderlig för hon säger till mig när det börjar sjunka.
Hon har en flärp hängandes i sitt halsband som hon plockar upp med munnen och knuffar på mig med när hon larmar. Ibland kommer det en halv klagosång också i form av gnällande och ynkande men det är inget som hon är tränad till att göra. Hon larmar så tidigt att jag oftast inte känner något själv och hon larmar redan när det börjar sjunka snarare än när det har blivit för lågt. Det gör att jag kan ta mindre dos medicin och innan jag hinner bli dålig, eller ibland räcker det med att bara vila istället. Himla bra! Jag har med hennes hjälp fått ett mycket stabilare och bättre mående och kan hålla nere på kortisondoserna. Jag har lärt mig den hårda vägen att hon har rätt när hon larmar även om det inte alltid känns som det just då.
Eftersom hon är assistanshund innebär det att hon får och ska vara med mig överallt. Så hon hänger med mig på läkarbesök, i affärer och på spelmanslag. Vi utforskar mer och mer tillsammans i takt med att jag mår bättre och att pandemin gör att man kan vara ute på mer saker igen. När vi är ute på saker och hon aktivt jobbar är hon lugn och har fullt fokus på mig. Men sen när vi kommer hem igen kompenserar hon med att springa gatlopp och hoppa i sängen. Så hon har verkligen två sidor. Eller som nu när jag skriver detta och hon roar sig ute i vardagsrummet med att jaga en boll. Allra bäst tycker hon nog att det är när jag sitter stilla i soffan och inte gör så mycket annat än att klappa på henne. Då är hon som allra nöjdast.
Hon har kommit och vänt upp och ner på hela mitt liv. Med hennes hjälp har jag fått livet tillbaka och har kunnat börja leva igen. Jag hade aldrig träffat Christian om det inte var för henne och jag hade inte varit på gång att börja arbetsträning utan hennes hjälp. Men jag har fått börja om från början, gör om och gör rätt helt enkelt. Det går inte längre att köra på i 300% för då har jag en hysterisk hund i hälarna. Det mår varken hon eller jag bra av. Jag måste leva mycket mer lagom nu vilket passar min kropp mycket bättre. Men det är svårt när jag som person är allt eller inget och helst tutar på med saker i full fart.
Ibland blir det lite för tyst från Mini. När hon inte är där jag är och hon inte har kommit och kollat vad jag håller på med på en lång stund. Häromdagen var en sån dag när jag och Christian höll på att fixa med en massa flyttlådor inne på hans rum. Det tycker hon mest blir stökigt så hon var i farten och lekte själv men helt plötsligt blev det tyst. Lite för tyst. När jag gick förbi sovrummet viftade hon på svansen och tittade lite för oskyldigt på mig. När jag kollade vad hon höll på med hittade jag detta. Hon hade massakrerat tennisbollen helt och hållet! Det var den tennisbollen det…
Det var bokstavligt talat år sedan jag uppdaterade här nu. Får se om det blir av att komma igång lite mer igen på något sätt. Här kommer i alla fall några nytagna foton på min älskade Mini. Sötare sötnos får man nog leta länge efter!
Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Det kommer inte att bli Nova som min framtida voffkompis. De har tyvärr kommit fram till att hon inte har det som krävs för att passa som assistanshund. Mycket beror på saker som jag frågade om efter att jag haft henne och som jag har funderat en hel del kring nu efteråt. Hon är framförallt lite för nervös och orolig av sig, lite för mycket nerverna på utsidan. Det fungerar inte om man ska bli assistanshund. Varken för henne eller för mig. Eller någon annan. Så hon blir troligtvis en sällskapshund istället om hon inte mognat på sig ordentligt om något år.
Att bli jätterädd när diskborsten välter i köket, när grannen skakar en matta eller behöva gömma sig bakom mig hela tiden hon träffade min ettårsbebiskompis är några saker som jag funderat en hel del över. Och att hon blev så otroligt stirrig, rastlös och lite smått galen emellanåt. Hon kunde bli helt spattig och verkligen gå in för att bita sönder det hon snott åt sig. Alltså inte bara stolt bära runt på det som labradorer annars är kända för att göra. Utan verkligen demonstrativt gå in för att döda grisen/glasögonfodralet/pinnen/skon. Jag har dessutom fler blåmärken på både armar och ben än vad som ens går att räkna efter hennes ganska våldsamma kärleksförklaringar.
Tyvärr är deras bedömning nu att hon inte är lämplig till att bli assistanshund. Både sånt de sett innan men framförallt efter att jag haft henne, i kombination med det jag berättat, har gjort att de tagit det beslutet. Det finns inget ont alls i denna fina vovve men lite för mycket rastlöshet, nervositet och oro för att det ska funka. Hon behöver nog en van hundförare och inte någon som själv behöver hjälp i vardagen.
Dubbla känslor
Det känns såklart otroligt tråkigt på väldigt många sätt för hon var verkligen en fantastisk, charmig och väldigt rolig hund som fångade mitt hjärta. Men samtligt har jag gått med en diffus och märklig känsla sedan jag lämnade ifrån mig henne och inte riktigt kunnat ta ett ordentligt beslut kring allting. Jag har tänkt att det är min ovana och okunskap kring hundar som spökat, och kanske lite kalla fötter. Nu trillade polletten ner lite mer ordentligt när jag fick bekräftelse på att min undermedvetna magkänsla nog faktiskt stämde ändå. Hon är inte rätt hund för mig. Så till viss del känner jag faktiskt en lättnad efter att ha fått beskedet och fått prata igenom allt lite mer. Jag har dessutom haft mina misstankar utifrån några formuleringar i mailkontakten vi haft den sista veckan så det kom inte helt som en överraskning.
Otroligt märklig känsla, att vara både besviken och samtidigt lättad på samma gång. Jag kommer nog hinna bli både arg, ledsen och ännu mer besviken men samtidigt känner jag att det är rätt såhär. Skit och fruktansvärt tråkigt men rätt. Det finns en annan hund där ute som passar bättre till mig. Någon som kommer att komplettera mig och mina brister istället för att vara lite för lika mig i mitt beteende när jag mår dåligt. För jag såg komiskt nog otroligt mycket av mig själv i fröken Nova. Ganska frustrerande nu bara att vara tillbaka på den oklara väntan igen.
Vad händer nu?
Novas fyra kull-brorsor har sina sluttester i mitten av augusti så jag hoppas verkligen på någon av dem. Jag är själv nu i kö om att vänta på en alarmerande assistanshund som jag förstått det. Så är det någon av killarna som har egenskaper som passar för en alarmerande assistanshund och de anser skulle personlighetsmatcha med mig så borde jag förhoppningsvis få en av dem. Jag hoppas verkligen! Annars har de en hund från en annan kull som sluttestas i september och sedan en hel kull som testas i oktober. Totalt 13 hundar på gång inom en inte alltför avlägsen framtid. Det ska mycket till att ingen av dem passar till mig.
Skit, fan och jäklar men det får bli nya tag. Nytt hopp inför augusti, bara 1.5 månad dit! Framförallt kommer jag att få den perfekta voffkompisen för mig. Min trogna följeslagare i vått och torrt. Förr eller senare. Jag måste intala mig det. Att jag på det här sättet får min perfekta livskompis. Bättre med rätt hund lite längre fram i tiden än någon som kanske inte kommer att må bra som assistanshund.
Det positiva efter Nova
Dagarna med Nova har ändå visat mig många saker. Jag har lärt mig otroligt mycket. Insett att kroppen, framförallt luftvägarna, på många sätt mått bättre av den ökade aktiviteten. Samtidigt som jag insett att jag har en lång väg kvar att fortsätta bygga upp resten av kroppen för att orka med. Jag har fått känna på den enorma glädjen och sällskapet i att ha en hund. Blivit mer medveten om en hel del av mina lite knasiga beteenden när jag blir övertrött/får känning/mår dåligt. Framförallt har hon fått mig att känna igen. Både glädje, sorg och frustration. Men jag känner lite mer igen! Det där inkapslade hjärtat och känslorna som mest känts torkade, skrumpna och låsta väldigt länge har börjat tinas upp igen.
I eftermiddag ska du åka härifrån igen efter att ha varit här i 1.5 vecka nu. Fina, älskade Nova. Du har kommit som ett busfrö från ingenstans och vänt upp och ner på allting. Totalt kört slut på all min energi nu men oj vad du har fått mitt hjärta! Trots alla hyss och galenskaper.
Det känns så konstigt och tomt att du ska åka härifrån nu. Nu när vi börjat hitta lite mer rutiner tillsammans och förstå varandra lite bättre. Samtidigt ska det bli så himla häftigt att se allt du kommer få lära dig och allt du kommer kunna hjälpa mig med. Hade jag inte känt den här fruktansvärda känslan av att behöva lämna dig så hade det nog inte varit rätt. Då hade vi inte varit rätt för varandra.
Redan nu har du gjort något stort för mig. Du har fått mig att känna igen. Känslan när du suckar lite och dunsar ner huvudet på mina fötter för att vara nära. När du kryper ihop tätt intill mig i soffan eller lägger dig på mattan i hallen för att vakta när jag är på toa. När du tittar på mig med dina mörka ögon som för att fråga vad vi ska hitta på nu. När du ålar dig upp till mig från fotändan av sängen på morgonen när du märker att jag börjar vakna för att få det obligatoriska morgonmyset. När du följer efter mig från rum till rum. När du går tätt intill mig ute på promenad. Eller som nu när du ligger på mina fötter där jag sitter i köket.
Du har fått mig att känna alla sorters känslor igen som jag under så lång tid stängt av. Älskade Nova!
Igårkväll satt vi länge i soffan tillsammans efter en ganska intensiv eftermiddag och kväll. Du sovandes i mitt knä. Jag ville inte ta tag i resten av kvällsbestyren för det innebar att behöva inse verkligheten. Nu hoppas jag mest på att orka ta mig igenom den här dagen, få lite välbehövd vila och sedan samla nya tag inför den resa som vi båda har framför oss. På varsitt håll nu ett tag men med samma mål: ett bättre liv tillsammans.
Idag är det en vecka sedan jag fick träffa henne för första gången. En vecka sedan hon kom hit och vände upp och ner på hela min tillvaro. Det har varit en otroligt intensiv, påfrestande, fantastisk, underbar och slitsam vecka. En vecka full med massor av skratt och mys.
Jag var beredd på att allt skulle kännas superkonstigt den första dagen och det gjorde det. Med råge. Vi sov nog inte många timmar alls den natten, någon av oss, och jag undrade mest vad jag givit mig in på. Men redan dagen efter kändes allting bättre och vi började lära känna varann lite mer. Nu sover hon nere vid fotändan på min säng och när det har gått en stund känner jag oftast en duns på mina fötter när hon lägger sig till rätta för att ha dem som huvudkudde.
Jag har lyckats pricka in att få både urinvägsinfektion och blödningar/mensvärk utöver den allmänna påfrestningen som det innebär att ha henne här med den ökade stressen och promenader flera gånger om dagen i värmen. Så mina krafter är inte riktigt vad jag önskar att de hade varit men det har på något sätt gått ändå. Det har ju verkligen varit en anspänning i väntan på att få träffa henne. Det har varit lite tufft emellanåt, det måste jag erkänna. Men samtidig helt fantastiskt och underbart. Det är verkligen alla känslor på samma gång.
Hon är en helt fantastisk vovve, något annat går inte att säga. Så otroligt charmig, busig, envis och mysig. Det märks såklart att hon inte är så gammal än och fortfarande ganska otränad. Framförallt nu när hon nog börjar känna sig lite mer hemma här hos mig. Det blir fler och fler hyss och jag vet inte alltid hur jag ska lösa det på bästa sätt, framförallt när jag är trött. Fröken trotsig gillar att hitta knölformade pinnar precis när vi ska gå hem och vägrar att lyssna på ett enda ord av vad jag säger då. En igelkott har vi hunnit med att skälla på/skrämma också. Men jag gör så gott jag kan och försöker framförallt ge henne otroligt mycket kärlek.
Det är fascinerande att se hur hon redan nu som otränad reagerar på när jag mår konstigt. Hon håller ett ständigt vakande öga på mig och följer efter mig från rum till rum. Eller så ligger hon så hon kan blänga på mig på håll från soffan. Tänk vad häftigt och bra det kommer att bli när hon är tränad ordentligt sedan! Verkligen fascinerande och häftigt!
På onsdag blir hon hämtad för att åka tillbaka till tränaren igen. Det kommer både bli fruktansvärt tomt och jobbigt samtidigt som jag känner att kroppen behöver vilan efter de här dagarna. Sen väntar med största sannolikhet en låååång och otålig väntan innan jag får tillbaka henne på riktigt igen.
Imorgon är det dags! Då ska de här två äntligen få träffa deras framtida ägare. Ja, och jag ska äntligen få träffa min framtida voffkompis!
Det känns lite smått overkligt att det är dags nu! Samtidigt som väntan har känts så himla lång. Både från det att jag började fundera på allting och från det att jag skrev på avtalet när väntan började på riktigt. Men framförallt sedan jag för några veckor sedan fick veta att de har en hund till mig. Den väntan har nästan känts längst. Men nu är det äntligen dags!
De här griskompisarna har väntat på Nova bredvid kudden i min säng sedan dagen efter jag fick veta om henne. Jag hoppas att hon ska tycka lika bra om dem som jag gör. Framförallt hoppas jag verkligen att hon ska tycka om mig!
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
