Jag är så trött just nu. Därav tystnaden här den sista tiden. Jag släpar mig upp på morgonen, äter frukost och sen sitter jag och halvsover vid köksbordet så då går jag och lägger mig igen. Sover någon timme. Släpar mig upp igen och äter lunch. Halvslumrar på soffan efteråt och det slutar oftast med att jag sover någon timme framför tvn på soffan på eftermiddagen. Sen lyckas jag oftast hålla mig vaken några timmar på kvällen när Christian har slutat jobba men sen stupar jag i säng igen och sover. Förstår inte hur man kan vara så trött. Jag kan liksom inte hålla mig vaken ens om jag försöker göra något.
Jag har haft några sjukvårdsbesök också den här veckan som tagit en del på krafterna att ta mig iväg på. Annars försöker jag klura ut vad tusan det är som gör mig så brutalt trött. För såhär illa brukar det inte vara. Jag misstänker kanske att det är några mediciner som är med och spökar i det hela men det är svårt att avgöra. Borde ju inte bli tröttare av att ha slutat med en medicin kan jag tycka. Men man vet ju aldrig hur kroppen beter sig riktigt. Håller på att trappa ner på en annan för att se om det kan göra skillnad och misstänker biverkningar från en tredje.
Nej, nu ska jag dricka upp mitt kaffe och lägga mig och sova en stund igen. Kan knappt hålla ögonen öppna längre.
Mini har börjat hålla mig sällskap vid frukostbordet på morgonen
Jag har plockat fram violan igen efter lite för många års uppehåll och börjat försöka öva lite. Börjar ganska grundläggande med lite skalor, en etyd och en enkel konsert som jag spelade för många år sedan. Det känns väldigt dubbelt fortfarande. På ett sätt är det kul att komma igång lite igen samtidigt som det är så otroligt mycket ångest och negativa tankar kopplade just till violan. Men det går väl inte att komma över det jobbiga utan att faktiskt utsätta sig för det tänker jag, så det gäller nog att bita ihop och försöka fortsätta ändå även om det känns tufft.
I söndags blev det premiärtur med tåg för Mini. Det var inga problem alls, hon kröp in under bordet och la sig som om hon inte gjort något annat förut. Trots några andra hundar i vagnen låg hon lugnt hela resan.
Vi hade köpt med oss lunch att äta på tåget. Inte så dumt!
Målet med resan var ettårskalas utanför Gävle hos gemensamma vänner. Inte så dumt! Det var en hel del gamla vänner där som var kul att träffa igen. God mat fick vi också. Det var smörgåstårtor och en massa fika. Jag fick en helt egen tallrik med blandat plock som var riktigt gott. Kul att få komma bort på kalas!
Hemresan gick lite knaggligare. När vi åkt en bit med tåget ropade de ut att vi inte skulle komma hela vägen till Uppsala pga polisinsats på stationen. Så vi skulle stanna i Storvreta och blev hänvisade till att ta stadsbussen resten av vägen. Men att stationen i Uppsala var helt avstängd för tillfället. När pappa hörde om det erbjöd han sig att komma och hämta oss i Storvreta så vi slapp krånglet med stadsbussarna och tur var väl det. När vi åkte förbi busshållplatsen var bussen som stod där redan överfull och kön utanför var längre än hela bussen. Så det skulle nog tagit några timmar innan vi hade tagit oss hem den vägen. Väl hemma kraschade vi på soffan. Både jag och Mini var väldigt trötta efter dagens utflykt. Men jag var nöjd ändå över hur bra jag hade orkat med allt trots mensvärk. Skönt att ha lite mer ork till att göra saker numera. Mini blir trött av att vara ute bland så mycket folk och framförallt en massa barn som vill leka. De är lite väl opålitliga för hennes smak så vi fick pausa lite en stund i mitten och gå ut och sniffa och springa på gräsmattan istället.
I måndags eftermiddag var det dags igen för besök hos min sjukgymnast på smärtrehab. Mini var såklart med och höll ställningarna och vaktade matte ordentligt efter bussresan dit. Det tar lite på krafterna fortfarande att åka buss även om det går bättre och bättre. Besöket hos honom blev bra som alltid. Han fungerar nog mer som terapeut för mig än som sjukgymnast men han är en så himla vettig och bra människa. Får bra stöd och tips om allt möjligt från honom, både när det gäller kroppen men även livet i allmänhet. Han är helt enkelt rätt person på rätt ställe!
Det blev ett ovanligt långt besök hos honom så klockan var mycket när vi väntade på bussen hem igen. Passade på att skicka bild till en kompis som bor där ute, att vi var i deras kvarter och hängde.
På vägen hem fick jag snouten i knät. Då tyckte nog Mini att det var hög tid att komma hem igen och vila för matte. Och mer än hög tid för middag för henne. Christian var ute på äventyr så vi hade en kväll själva. Mini har börjat bli så gnällig så fort Christian är borta. Ynkar och går och lägger sig på mattan i hallen och väntar på att han ska komma hem igen. Hon är som mest nöjd när vi båda två är hemma och sitter i soffan och inte gör någonting annat. Vi ska bara vara där.
Annars har veckan bjudit på en tur till veterinären igen för att kolla rumpan som krånglat några gånger. Men den här gången såg allt fint ut så det var skönt att det inte blivit krångel redan igen. Jag har varit så orimligt trött så det har blivit mycket vila och tupplurar för att orka med dagarna. Tror att kroppen börjar komma ikapp mig lite av allt stapplande på kryckor. Det tar på krafterna och sliter en hel del på armar och axlar. Har promenerat både till veterinären och till vårdcentralen den här veckan så det har nog gjort sitt till. Tror kanske kroppen helt enkelt är i stort behov av vila just nu för att komma lite mer på banan igen. Svårt att veta alltid när man ska vila och när man behöver bita ihop och ta tag i saker istället.
Nu är det måndag men jag tänkte att vi kan kika lite på bilder från förra veckan.
Mini höll mig sällskap vid frukostbordet en dag. Eller, det gör hon ju nästan alla dagar. Gillar hennes slapparstil.
I tisdags kom de och gjorde färdigt det sista med inglasningen av vår ena balkong. Såhär tjusigt blev det när det blev klart! Skönt att ha det färdigt nu!
I tisdags hade jag återbesökstid hos sjukgymnasten på vårdcentralen för att följa upp hur det går med foten och knät. Mini var såklart med och övervakade så allting gick rätt till, att matte skötte sig och inte flängde på för mycket.
När vi kom hem parkerade vi oss på soffan och vilade. Vi var uppe tidigt för att släppa in balkongkillen och sen promenaden bort till vårdcentralen, så jag var lite trött när vi kom hem igen. Knät går åt rätt håll och där har jag fått nya övningar för att bygga lite styrka och stabilitet. Men jag är så himla dålig på att komma ihåg att göra dem. Foten däremot är det fortsatt vila som gäller. Han sa att det är 4-6 veckors vila, lite beroende på hur ont det gör, för att en stressfraktur ska få läka ordentligt. Jag som hade hoppats på att kunna få börja gå lite mer på den när det inte gör så ont längre. Det tar emot att inte kunna gå ut ordentligt och rasta Mini själv och så. Tur att jag har Christian som hjälper till!
Jag försöker komma igång lite mer med övning och så. Igen. Det är en långsam och lite motig process men sakta men säkert är bra antar jag… Mini parkerade sig under mitt skrivbord och övervakade det hela. Jag har börjat försöka öva lite viola igen också. Det var nog minst 2.5 år sedan jag gjorde det sist. Jag har fortfarande väldigt dubbla känslor kring violan efter att ha haft så mycket krångel under åren som jag pluggade och sen för att lyckas få ut min examen. Det har satt sina spår i form av ångest när jag ska spela och att jag undviker att göra det. Väldigt trist men något jag skulle vilja försöka komma över.
När det blev en extra-lördag mitt i veckan passade vi på att fixa i ordning på balkongen när Christian var ledig så det blev färdigt. Vi behövde skura av golvplattorna och såga till så de passade de nya måtten på balkongen. Och sen fixa i ordning med möblerna. Det blev riktigt bra när det blev färdigt tycker jag! Där ute kommer vi nog få många fina stunder! Skönt att kunna sitta ute även vid lite halvdant väder.
I fredags hade vi ingen inspiration till middag och orkade inte gå och handla och hitta på något. Efter lite rotande i skåpen blev det amerikanska pannkakor med lönnsirap till middag. Inte så dumt ändå!
I lördags tog vi den röda pinnen med oss och stapplade ut i parken här en liten bit bort. Trots att jag i fredags efter mycket om och men hörde ifrån sjukgymnasten och fick direktiven att belasta foten så lite som möjligt då det är en liten fraktur/stressfraktur som börjat läka så behövde jag få komma ut en sväng. Så Christian och Mini släpade mig till parken där vi satte oss på en kulle och kastade pinne. Mini hälsar att det är otroligt kul att kasta pinne. Så kul att det blir lite överstissigt och man får ligga och öva på att varva ner istället.
När vi kom hem blev det fika för oss alla. Mini vaktade noggrant fatet där moroten låg. Skickade bild till en kompis som får Mini-foton lite då och då.
Även denna fick han. När vi hängde i soffan framför Let’s Dance-finalen och Mini mest var en svart hög med tassar.
Igår ringde de när vi satt och åt en sen frukost från företaget som ska glasa in vår ena balkong och undrade om de kunde komma idag och montera. Oj oj, snabba ryck, men det gick bra sa vi! Så det blev till att plocka i ordning och tömma ena balkongen efter frukost. Utemöblerna som stått där var så smutsiga att de fick åka in i duschen och bli skrubbade. Så nu står bordet på högkant i duschen i väntan på att få flytta tillbaka ut igen. Christian plockade bort hela trägolvet på balkongen också. Det har vi kvar att skura av innan det kan läggas tillbaka sen. Så opepp på det!
När vi hade fixat i ordning balkongen och slumrat lite på soffan efter lunch gav vi oss iväg till mina föräldrar. Pappa hämtade mig så jag skulle slippa gå med foten och Mini och Christian promenerade dit för att rasta hunden lite mer ordentligt. Det bjöds på en skvätt vin och massa god mat. Inte så dumt! Vi tog morsdagsmiddag en vecka tidigt eftersom vi ska på ettårskalas nästa söndag.
Idag var vi uppe tidigt för att släppa in nissen som ska montera balkonginglasningen. Han kompenserar det arga borrandet med att gå runt och humma för sig själv och se så glad och nöjd ut. Jag brukar tycka det är lite stressande att ha hantverkare och sånt springa hemma hos mig men den här blir jag mest lugn av trots att det väsnas så väggarna skakar när han borrar. Så vi hänger mest i sovrummet idag, jag och Mini. Det blev inte så mycket sömn inatt så jag slumrade en stund före lunch trots allt oväsen.
Nu har jag strax videomöte med min rehabkoordinator på vårdcentralen. Känner mig lite opepp inför det med tanke på dagsformen men det blir säkert bra ändå. Tror inte att vi har så mycket nytt att säga egentligen eftersom vi inte hört nåt mer från försäkringskassan vad jag vet om mötet med arbetsförmedlingen men det är ju alltid bra med en avstämning. Hoppas att det kan bli något med arbetsträning snart. Jag börjar klättra mer och mer på väggarna och behöver få komma igång och göra något mer ordentligt känner jag. Även om det får vara i väldigt små doser till att börja med.
Det blev lite tyst här inne nu i veckan. En stor bidragande orsak är den fjärde covid-sprutan som jag tog i måndags. Fy så däckad jag blev efter den! Jag sov nästan hela tisdagen och även i onsdags och igår har jag känt mig väldigt trött och mör i kroppen. Har knappt kunnat hålla mig vaken. Så orken till att knappa på datorn och fixa med saker har helt enkelt inte funnits där.
Ska jag vara ärlig så har motivationen till det mesta varit ganska körd i botten de sista veckorna och det blev inte bättre av att bli utslagen av sprutan. Jag vet inte vad det är som gjort att jag känt mig så oinspirerad till det mesta den sista tiden. Om det beror på livet i allmänhet, nedtrappning av en medicin eller att jag har ont i foten och knät har jag svårt att avgöra. Eller så är det kanske en blandning av alltihopa. Jag har mest känt mig lite låg och nere den sista tiden och har tappat allt vad rutiner heter. Så himla frustrerande.
Men det här var ju inte vad jag hade tänkt skriva om egentligen. Jag tänkte mest komma med en liten livsuppdatering och försöka ta nya tag och komma mer på banan igen. Jag har inte jättemycket roligt att visa från veckan men några bilder har det blivit. Mest på Mini som vanligt.
I måndags var vi iväg till sjukhuset för att ta den fjärde sprutan. Det gick snabbt och smidigt förutom att jag fick sitta kvar i 30 minuter efteråt och vänta för att jag var riskgrupp. Jaha, det har jag inte behövt de tidigare sprutorna.
Mini och jag åkte buss fram och tillbaka till sjukhuset och gick sen till andra sidan sjukhuset. Det blir en ganska hyfsad promenad, i alla fall för mig som fortfarande har problem med benet. När vi kom hem kom två kompisar hit. Vi pratade massor och beställde mat. Väldigt trevligt att träffa dem igen! Det blir alldeles för sällan. En av dem har varit tre månader i USA men jag har inte träffat den andra heller under tiden. Får skylla på att det varit mycket med flyttstök och annat. Borde bli bättring på att ses!
I tisdags var livet helt inställt efter sprutan. Jag vaknade och kände mig totalt överkörd av en ångvält och så brutalt trött. Huvudvärk, ont i kroppen och allmänt hängig. Släpade mig upp och kraschade på soffan igen. Där låg jag större delen av dagen och slumrade framför tvn. Det gick bara inte att hålla mig vaken.
I onsdags var det dags för ultraljud av knät hos sjukgymnast på vårdcentralen. Mini var med och övervakade så att allting gick rätt till. Jag gjorde misstaget att avslöja för sjukgymnasten att jag har mer ont i foten nu än knät och att det blivit ganska mycket sämre de sista dagarna. Men att knät blivit mycket bättre. Så han kollade foten också med ultraljud. Där hittade han vad han tror är en spricka eller fraktur i benet och även en liten spricka i knät. Eftersom knät har blivit bättre behöver det troligtvis inte göras något mer åt det men foten blev jag skickad på röntgen för att kolla upp närmare. Och med order att belasta foten så lite som möjligt i väntan på svaret. Skulle fått svar på röntgen igår men jag hörde inget från dem och idag är hela vårdcentralen stängd för att de är på utbildning. Otroligt frustrerande att behöva vänta hela helgen och inte veta om jag får gå på foten eller inte. Eventuellt behöver jag kanske någon stövel eller liknande för att avlasta skadan. Jag som var så nöjd över att knät var bättre och att jag kunde gå lite utan kryckor. Nu är jag tillbaka på kryckor igen och vet inte hur jag får använda foten.
Så det har blivit mycket soffhäng för oss den här veckan. Livet har gått lite tungt och motigt på alla möjliga håll och dessutom tror jag att jag har pms som stökar till allting ännu mer. Allting har en förmåga att komma samtidigt. Idag tänkte jag försöka komma igång lite mer igen. Försöka ta tag i livet helt enkelt. Vill komma igång mer med spelandet igen och träningen för både armar och knä som har blivit lidande den sista tiden. Jag hoppas att det ska gå att få tillbaka lite livslust och energi av att försöka ta tag i saker igen. Ta nya tag helt enkelt.
Hur ser er fredag ut? Har ni fina helgplaner framför er? Berätta något trevligt för mig!
Jag tänkte att vi som vanligt kan kika lite på vad jag haft för mig de sista dagarna. Lite vad jag gjort i bilder helt enkelt.
I lördags gjorde vi hemgjord pizza. Det finns en gluten- och mjölkfri pizzabotten som vi hittat på Ica som är riktigt god faktiskt. Lättfixad lyxmat, inte så dumt! Vi åt pizza, tittade på Let’s Dance och åt godis. En ganska bra lördagkväll helt enkelt!
I söndags var jag trött på att bara sitta inne. Klättrar lite på väggarna och rastlösheten håller på att äta upp mig av att inte kunna röra mig som vanligt. Så jag tog med mig hunden och sambon ut för att rasta oss lite. Eller, det var nog mer dem som rastade mig om vi ska vara petnoga.
Vi stapplade oss långsamt till parken där jag parkerade mig på en bänk i solen.
”Kasta pinnen då!” Det roade vi oss med en bra stund i parken. Det går inte att kasta tillräckligt mycket pinne om ni frågar Mini. Vi har börjat ha med oss leksak ut istället för att kasta vanliga pinnar. De vanliga pinnarna vill hon bara äta upp så det här funkar lite bättre.
Igår satt vi vid busshållplatsen och väntade på bussen. Näsan i vädret! 🥰 Vi skulle åka till min sjukgymnast på smärtrehab. Det var ett tag sedan jag var där nu för han fick covid för ett tag sedan. Bra att äntligen få lite uppföljning igen och ett andra utlåtande om mitt knä. Det blir fortsatt stapplande med kryckor så länge jag inte kan stödja bättre än såhär på benet tyckte han. Han trodde det var någon skada på muskelfästet eller på en sena i knät. Att fibrerna blivit utslitna av att jag vridit till benet. Blir spännande att se vad den tredje sjukgymnasten på vårdcentralen imorgon säger, där jag fått tid för den riktiga uppföljningen. Det igår var mest att han fick kolla på det när jag ändå skulle dit.
Han hjälper mig annars med helheten och att försöka hitta en bra balansgång på aktivitet och att komma igång på ett hållbart sätt. Han är bra, förstår ganska bra hur min kropp fungerar (och inte fungerar) och tillsammans försöker vi hitta ett lagom som ska hålla långsiktigt. Försöka sparka lite liv i denna trötta kropp så jag får lite bättre ork.
Bussresan hem gick lite bättre än när vi skulle åka dit. Det var betydligt mindre folk på bussarna då. På vägen dit fick jag knappt sittplats på den andra bussen. Trots kryckor och assistanshund var det ingen som reste sig. Det var viktigare att folks väskor fick ett eget säte tydligen. Men jag hittade ett fällbart säte lite på sniskan där jag kunde tränga mig ner tätt intill en annan. Alltid nåt för att slippa stå och svaja. Har folk slutat att resa sig för bättre behövande på bussar? Jag är uppfostrad till att man ska resa sig för äldre och folk i behov av sittplats. Framförallt om man sitter på platserna med lite bättre plats för funktionshindrade.
Mini var less på att vara ute på äventyr och ville nog mest hem till middagen. Så jag fick nosen i knät och hon höll stenkoll på mig hela vägen hem.
Väl hemma och efter att ha ätit middag så blev det nattinatt i soffan. Tröttaste hunden efter att ha jobbat och åkt en massa buss. Det tar på krafterna för oss båda att vara ute på saker.
Imorse fick jag den här bilden från Christian när han var ute med henne. Hon kan inte riktigt förneka att hon sniffat en massa på den leriga fotbollsplanen med den smutsiga nosen.
Annars har jag som vanligt fastnat vid datorn vid köksbordet efter frukost och puffning. Ett tag fick jag sällskap av Mini som kom och hoppade upp i knät på mig med mini-elefanten i munnen. Mysigt att få lite sällskap! Nu ska jag försöka komma igång, borsta tänderna och se om jag kan få lite övning avklarat. Att det ska vara så svårt att få tummen ur och göra det numera. Men det känns så fånigt lite att bara öva 10 minuter fiol, då hinner jag knappt komma igång. Det får nog bli lite mer nyckelharpa inför konserten på lördag. Det funkar bättre för kroppen också.
I eftermiddag ska vi iväg till veterinären. Mini har än en gång fått problem med analsäckarna så vi behöver iväg och få det kollat och tömma dem. Ska bli spännande att höra vad en ny veterinär har att säga om det. På ett sätt vore det kanske lika bra att operera bort dem när det är ett så återkommande problem. Får se vad de säger.
I lördags var det Valborg och den första Valborg som på flera år inte var inställd. Inget Valborgsfirande i Uppsala har ju varit minst sagt konstigt. Men i år var det firande som vanligt. Fast för min del blev det inte så ambitiöst som det var förr om åren. Då var det firande från tidig morgon till sen kväll, och gärna flera dagar i rad också. Hej och hå, hur jag orkade flänga runt då!
I år var planen att möta upp lite kompisar i Engelska parken och umgås. Det är datavetarnas tradition att lunch-hänga i Engelska parken men i år var det lite manfall pga att många var förkylda. Det var på gränsen att vi inte tog oss iväg heller för i fredags efter ett läkarbesök fick Mini ett av sina spattryck och lyckades tackla omkull mig när vi var ute på förmiddagen. Hon skulle få springa av sig lite i parken och sprang gjorde hon allt. I full fart rätt in i mig som inte hann hoppa åt sidan, så jag flög och gjorde en riktig praktvurpa. Min första tanke var att knät hade hoppat ur led men som tur var hade det inte gjort det. Men jag blev alldeles matt och kallsvettig och fick lite svimningskänslor så Christian fick släpa mig till närmsta bänk för att återhämta mig lite. Knät och foten mår väl sådär efteråt måste jag erkänna men det gick ändå att ta bussen till Engelska parken för lite lugnt Valborgsfirande.
På vägen till bussen gick vi förbi de här fina blommande körsbärsbuskarna. Nu är det väl ändå vår på riktigt?
I parken gjorde Mini ett riktigt fynd tyckte hon. En pinne! Den låg hon länge och tuggade på. Smaskens!
Vi hade köpt med oss plocksallad från Ica på torget här innan vi tog bussen till parken. Inte lika ambitiöst och uppstyrt som förr om åren då det var både champagnefrukost och sillunch som stod på schemat. Men det här gick bra det också.
Klockan tre försvann alla. Några skulle hem, några gick till Carolinabacken för mösspåtagning och några försvann av oklar anledning. Så vi blev kvar och vaktade grejer. Christian passade på att gå bort på toaletten i andra änden av parken och Mini satt och vaktade och väntade på att han skulle komma tillbaka igen. Det är ju höjden av svek att bara försvinna sådär tycker hon!
Han kom tillbaka igen sen och det gjorde lite annat folk också. Men hon var lite svartsjuk och klängig efter att jag hade lekt och gosat lite med bebis och barn tidigare. Så rätt som det var hoppade hon först upp i knät på mig och sen till Christian. Hon skulle också vara med!
När klockan började närma sig fem var det dags för oss att röra oss hemåt. Det började bli lite kyligt och vi hade varit ute länge ändå. Jag var imponerad över hur bra jag ändå orkade med allting. Väl hemma parkerade vi oss på soffan och Mini var nog den som var tröttast efter alla dagens intryck. Vi hängde mest i soffan resten av kvällen och tittade på Let’s Dance och åt godis. Ganska bra avslut på Valborgsfirandet.
Första maj firades som bäst med att hitta en boll i parken. Det var otroligt kul hälsar Mini! Oj vad hon sprang efter den!
Annars blev det en ganska lugn första maj. Vi hängde i soffan, vilade mitt knä och vaktade bollen hemma. Det blev lite stökande hemma till slut också. Jag fixade lite inne på mitt rum och Christian och jag sorterande och rensade en del bland sladdar, glödlampor och liknande. Slog ihop våra olika samlingar och slängde det överflödiga. Vissa saker får man orimligt mycket av när man flyttar ihop. Till exempel grendosor, påsklämmor och usb-sladdar.
Nu blir det ett sånt här ”det här har vi gjort de sista dagarna”-inlägg igen. Det verkar vara lite så jag jobbar när det kommer till bloggandet just nu så det får väl vara okej tänker jag. Appropå bloggen så är det något jag stör mig på att jag inte kan lägga till min blogg på Bloglovin’. Jag har försökt kontakta deras support flera gånger utan att få svar och jag vet inte vad som är felet. Den dyker helt enkelt inte upp hos dem när man söker efter den. Jag förstår inte varför när jag verkar ha ett fungerande RSS-feed. Någon som är bekant med problemet och vet hur man löser det? Kan det ha med wordpress-temat att göra? Jag kanske får testa med ett annat tema och se om det blir skillnad då? Använder folk Bloglovin’ fortfarande eller är det utdött?
Den här nosen har hållit mig sällskap i soffan. Tröttaste hunden när vi söndagsslappade i soffan. Vi var nog båda trötta efter dopet i lördags.
Jag hade PMS och kurerade mig med detta. Kaffe, chokladboll (den ena var till Christian) och choklad. Inte så dumt en tröttig söndag.
Annars hängde vi inne på golvet i Christians rum. Mini, Igelkotten och jag var support och moraliskt stöd när det pysslades.
Christian höll nämligen på att bygga ihop sitt nya skrivbord. Det var lite pyssel men nu är det färdigt. Det blev en riktig rotering av bord här. Det skrivbord jag hade monterades ner, jag fick Christians gamla höj- och sänkbara bord och han fick ett nytt. Win-win helt enkelt! Så nu har jag ett vitt och fint höj- och sänkbart bord inne på mitt rum istället för det gamla svarta, slitna. Inte så dumt! Men det är inte riktigt färdigt där än så jag håller lite på att visa hur det blev ett tag till.
Mini var med och vaktade så det gick rätt till med alla skruvar och allt monterande. Eller så vaktade hon mig så jag inte skulle stöka för mycket när jag hade en tröttig dag. Eller så var hon mests sällskapssjuk och ville vara nära.
Det bästa när det monteras möbler måste ju ändå vara allt förpackningsmaterial hälsar Mini. Hon hjälpte till att ta rätt på all papp och for runt och rullade runt på golvet.
Måndagen såg mycket ut som söndagen men den här gången var det fika för att kurera menskrämpor. Det blev soffläge och varva bok och slumra nästan hela dagen och idag har varit samma. Det är kämpigt när kroppen får för sig att syssla med mens igen. Först pms i en vecka och sen influensakänslor och mensvärk när eländet väl börjar. Tjohoo för att vara tjej… Men det är ju bara att försöka acceptera läget och vila när kroppen säger vila. Igårkväll började jag titta på Charmed som jag såg fanns på Prime att titta på. Lagom avancerat att småslumra till så det blir nog kanske samma ikväll. Christian håller på och stökar för att komma i ordning på sitt rum när han inte jobbar så jag har haft fri tillgång till tvn.
Jag har sällskap i soffan av Mini. Hon låg ihoprullad till en kringla och sov större delen av eftermiddagen igår och idag gör hon samma sak. Men hon vill inte ligga riktigt så nära som hon brukar göra så jag vet inte vad som är felet riktigt. Om hon bara behöver få lite utrymme eller om hon känner sig lite åsidosatt och bortglömd kanske. Eller så blir hon helt enkelt bara trött hon också av att vi gjort en del saker den sista tiden så hon också behöver få vila. Hon verkar bli trött och slö när jag har tröttare perioder så vårt mående går ganska mycket hand i hand.
Igår tog vi bussen ner på stan på eftermiddagen när Christian hade slutat jobba för dagen. Jag hade slumrat lite på soffan (och först vid köksbordet efter frukosten) så jag var lite mosig men vi tog bussen ner på stan ändå. Vi hade några saker att fixa med inför helgen när vi var bjudna på dop. Då behövde det införskaffas både doppresent och en skjorta till Christian.
Mini skötte sig bra som alltid. Här låg hon under mina ben vid busshållplatsen i väntan på att åka hem. Vi behöver träna lite mer på ”under”-kommandot, det var verkligen superlänge sen vi gjorde det. Men hon kom ihåg det ganska bra ändå tycker jag, även om rumpan stack ut lite.
Den här sötnosen fick följa med oss hem och skulle få bli Valters nya kompis. Jag provkramade på honom i affären och han fick godkänt. Alla barn behöver en ordentlig nalle! Så är det bara!
Vi köpte en liten röd bil till storebror Alfred också. Jag tänkte att det kunde vara bra när lillebror kommer få massor av presenter. Den blev en hit! Det var nog kul för honom att få sig ett litet paket också.
Idag var det dags för dop och strax före lunchtid åkte vi iväg till kyrkan. Mini följde såklart med och låg lugnt vid mina fötter under hela dopet. Hon slog sig till ro ordentligt mellan mig och Christian och reste sig inte förrän alltihopa var slut, trots att vi ställde oss upp i mitten under ceremonin.
Om jag inte minns fel sa prästen (som även är morfar till dopbarnet) att det var 50 vuxna, 10 barn och en hund där. Ganska överväldigande efter dessa år av pandemiisolering.
Efteråt var det dopkaffe i församlingshemmet och det bjöds på mackor och fika. Och en massa gamla bekanta som jag inte träffat på länge. Det här var många gemensamma vänner till mig och Christian från när vi pluggade på universitetet här i Uppsala. När jag fortfarande skulle bli datavetare, innan jag flyttade från stan och fick för mig att bli musiker. Lite roligt att träffa dem igen nu men tillsammans med Christian. Så det kan gå va? Nu är det betydligt fler par och framförallt betydligt fler barn med. Det har hunnit hända en del under mina år borta plus pandemin.
Det är skönt att det fungerar så bra att vara ute på saker nu. Både med Mini men även med hur det fungerar för mig. Det är nog en kombination av att jag har både Christian och Mini med mig som stöd. Det gör att jag kan hålla nere stirret lite mer och då räcker orken längre. Jag känner mig lugnare och tryggare när jag har dem vid min sida. Det känns fint.
Men så ovan man är vid sociala situationer nu! Jag vet knappt hur man ska hälsa på folk längre. Kramas man? Tar man i hand? Vinkar man lite obekvämt? Hoppas verkligen att det inte ska dröja 2.5 år igen tills det går att ses nästa gång. Förhoppningsvis blir det redan till Valborg med några. Det vore inte så dumt!
Glad påsk! Jag vet att det har hunnit bli annandag påsk men man måste väl kunna säga glad påsk ändå tycker jag. Jag tänkte att vi kan kika på hur påskhelgen varit i några bilder. Det har inte blivit så mycket fotande men en hel del trevliga saker ändå.
Vi hittade en fyrkantig pinne på morgonpromenaden på påskafton. Den behövde såklart tuggas på och kastas lite med.
Jag fick ett glad påsk-meddelande från Annie och skickade tillbaka den här bilden. Det var vad hade bredvid mig i soffan just då. Hon tyckte att Mini var en riktig fotomodell.
Sen promenerade vi till mamma och pappa för att äta påskmiddag. Pappa hade precis fått permission från sjukhuset efter att ha legat inne flera dagar pga problem med gallan och bukspottkörteln. Skönt att se att han i alla fall var lite på benen även om han inte mådde så bra. Massor av god mat fick vi! Mamma som bara skulle ha litegrann… Det viktigaste är ändå mammas inlagda sill. Utan det är det inte påsk på riktigt.
Det hör ju till att måla lite ägg. Såhär tjusiga blev dem!
Vi avslutade med kladdkaka, glass och te. Mums!
Mini roade sig med att mörda tomten som hon fick av mamma i julas. Den blev massakrerad och fick hål i magen när hon hade ruskat lite på den. Men Mini spelade oskyldig och tyckte inte alls att hon var skyldig.
Det var vår påskafton. Inte så dumt ändå! Sen fick vi en promenad hem också för det var alldeles för lång väntetid på färdtjänst. Efter det var jag trött!
Igår piffade vi till oss lite och åkte ut till min morbror som bjöd på påskmiddag. Men där blev det inte av att jag tog några bilder alls så det fick bli en bild på oss när vi kom hem istället. Väldigt trevlig påskmiddag blev det i alla fall. Kul att träffa släkten lite mer igen efter flera års pandemi då vi inte kunnat fira tillsammans. Lite konstigt bara att mamma och pappa inte var med.
Idag har vi varit på ikea-utflykt men det får vi kika närmare på en annan dag.
Hur har er påsk varit?
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
