Jag är så trött just nu. Därav tystnaden här den sista tiden. Jag släpar mig upp på morgonen, äter frukost och sen sitter jag och halvsover vid köksbordet så då går jag och lägger mig igen. Sover någon timme. Släpar mig upp igen och äter lunch. Halvslumrar på soffan efteråt och det slutar oftast med att jag sover någon timme framför tvn på soffan på eftermiddagen. Sen lyckas jag oftast hålla mig vaken några timmar på kvällen när Christian har slutat jobba men sen stupar jag i säng igen och sover. Förstår inte hur man kan vara så trött. Jag kan liksom inte hålla mig vaken ens om jag försöker göra något.
Jag har haft några sjukvårdsbesök också den här veckan som tagit en del på krafterna att ta mig iväg på. Annars försöker jag klura ut vad tusan det är som gör mig så brutalt trött. För såhär illa brukar det inte vara. Jag misstänker kanske att det är några mediciner som är med och spökar i det hela men det är svårt att avgöra. Borde ju inte bli tröttare av att ha slutat med en medicin kan jag tycka. Men man vet ju aldrig hur kroppen beter sig riktigt. Håller på att trappa ner på en annan för att se om det kan göra skillnad och misstänker biverkningar från en tredje.
Nej, nu ska jag dricka upp mitt kaffe och lägga mig och sova en stund igen. Kan knappt hålla ögonen öppna längre.
Mini har börjat hålla mig sällskap vid frukostbordet på morgonen
Jag har plockat fram violan igen efter lite för många års uppehåll och börjat försöka öva lite. Börjar ganska grundläggande med lite skalor, en etyd och en enkel konsert som jag spelade för många år sedan. Det känns väldigt dubbelt fortfarande. På ett sätt är det kul att komma igång lite igen samtidigt som det är så otroligt mycket ångest och negativa tankar kopplade just till violan. Men det går väl inte att komma över det jobbiga utan att faktiskt utsätta sig för det tänker jag, så det gäller nog att bita ihop och försöka fortsätta ändå även om det känns tufft.
I söndags blev det premiärtur med tåg för Mini. Det var inga problem alls, hon kröp in under bordet och la sig som om hon inte gjort något annat förut. Trots några andra hundar i vagnen låg hon lugnt hela resan.
Vi hade köpt med oss lunch att äta på tåget. Inte så dumt!
Målet med resan var ettårskalas utanför Gävle hos gemensamma vänner. Inte så dumt! Det var en hel del gamla vänner där som var kul att träffa igen. God mat fick vi också. Det var smörgåstårtor och en massa fika. Jag fick en helt egen tallrik med blandat plock som var riktigt gott. Kul att få komma bort på kalas!
Hemresan gick lite knaggligare. När vi åkt en bit med tåget ropade de ut att vi inte skulle komma hela vägen till Uppsala pga polisinsats på stationen. Så vi skulle stanna i Storvreta och blev hänvisade till att ta stadsbussen resten av vägen. Men att stationen i Uppsala var helt avstängd för tillfället. När pappa hörde om det erbjöd han sig att komma och hämta oss i Storvreta så vi slapp krånglet med stadsbussarna och tur var väl det. När vi åkte förbi busshållplatsen var bussen som stod där redan överfull och kön utanför var längre än hela bussen. Så det skulle nog tagit några timmar innan vi hade tagit oss hem den vägen. Väl hemma kraschade vi på soffan. Både jag och Mini var väldigt trötta efter dagens utflykt. Men jag var nöjd ändå över hur bra jag hade orkat med allt trots mensvärk. Skönt att ha lite mer ork till att göra saker numera. Mini blir trött av att vara ute bland så mycket folk och framförallt en massa barn som vill leka. De är lite väl opålitliga för hennes smak så vi fick pausa lite en stund i mitten och gå ut och sniffa och springa på gräsmattan istället.
I måndags eftermiddag var det dags igen för besök hos min sjukgymnast på smärtrehab. Mini var såklart med och höll ställningarna och vaktade matte ordentligt efter bussresan dit. Det tar lite på krafterna fortfarande att åka buss även om det går bättre och bättre. Besöket hos honom blev bra som alltid. Han fungerar nog mer som terapeut för mig än som sjukgymnast men han är en så himla vettig och bra människa. Får bra stöd och tips om allt möjligt från honom, både när det gäller kroppen men även livet i allmänhet. Han är helt enkelt rätt person på rätt ställe!
Det blev ett ovanligt långt besök hos honom så klockan var mycket när vi väntade på bussen hem igen. Passade på att skicka bild till en kompis som bor där ute, att vi var i deras kvarter och hängde.
På vägen hem fick jag snouten i knät. Då tyckte nog Mini att det var hög tid att komma hem igen och vila för matte. Och mer än hög tid för middag för henne. Christian var ute på äventyr så vi hade en kväll själva. Mini har börjat bli så gnällig så fort Christian är borta. Ynkar och går och lägger sig på mattan i hallen och väntar på att han ska komma hem igen. Hon är som mest nöjd när vi båda två är hemma och sitter i soffan och inte gör någonting annat. Vi ska bara vara där.
Annars har veckan bjudit på en tur till veterinären igen för att kolla rumpan som krånglat några gånger. Men den här gången såg allt fint ut så det var skönt att det inte blivit krångel redan igen. Jag har varit så orimligt trött så det har blivit mycket vila och tupplurar för att orka med dagarna. Tror att kroppen börjar komma ikapp mig lite av allt stapplande på kryckor. Det tar på krafterna och sliter en hel del på armar och axlar. Har promenerat både till veterinären och till vårdcentralen den här veckan så det har nog gjort sitt till. Tror kanske kroppen helt enkelt är i stort behov av vila just nu för att komma lite mer på banan igen. Svårt att veta alltid när man ska vila och när man behöver bita ihop och ta tag i saker istället.
Nu är det måndag men jag tänkte att vi kan kika lite på bilder från förra veckan.
Mini höll mig sällskap vid frukostbordet en dag. Eller, det gör hon ju nästan alla dagar. Gillar hennes slapparstil.
I tisdags kom de och gjorde färdigt det sista med inglasningen av vår ena balkong. Såhär tjusigt blev det när det blev klart! Skönt att ha det färdigt nu!
I tisdags hade jag återbesökstid hos sjukgymnasten på vårdcentralen för att följa upp hur det går med foten och knät. Mini var såklart med och övervakade så allting gick rätt till, att matte skötte sig och inte flängde på för mycket.
När vi kom hem parkerade vi oss på soffan och vilade. Vi var uppe tidigt för att släppa in balkongkillen och sen promenaden bort till vårdcentralen, så jag var lite trött när vi kom hem igen. Knät går åt rätt håll och där har jag fått nya övningar för att bygga lite styrka och stabilitet. Men jag är så himla dålig på att komma ihåg att göra dem. Foten däremot är det fortsatt vila som gäller. Han sa att det är 4-6 veckors vila, lite beroende på hur ont det gör, för att en stressfraktur ska få läka ordentligt. Jag som hade hoppats på att kunna få börja gå lite mer på den när det inte gör så ont längre. Det tar emot att inte kunna gå ut ordentligt och rasta Mini själv och så. Tur att jag har Christian som hjälper till!
Jag försöker komma igång lite mer med övning och så. Igen. Det är en långsam och lite motig process men sakta men säkert är bra antar jag… Mini parkerade sig under mitt skrivbord och övervakade det hela. Jag har börjat försöka öva lite viola igen också. Det var nog minst 2.5 år sedan jag gjorde det sist. Jag har fortfarande väldigt dubbla känslor kring violan efter att ha haft så mycket krångel under åren som jag pluggade och sen för att lyckas få ut min examen. Det har satt sina spår i form av ångest när jag ska spela och att jag undviker att göra det. Väldigt trist men något jag skulle vilja försöka komma över.
När det blev en extra-lördag mitt i veckan passade vi på att fixa i ordning på balkongen när Christian var ledig så det blev färdigt. Vi behövde skura av golvplattorna och såga till så de passade de nya måtten på balkongen. Och sen fixa i ordning med möblerna. Det blev riktigt bra när det blev färdigt tycker jag! Där ute kommer vi nog få många fina stunder! Skönt att kunna sitta ute även vid lite halvdant väder.
I onsdags var det en stor dag här hemma. Mini fyllde hela fyra år gammal! Hipp hipp hurra till henne! Det behövde ju självklart firas med lite kalas.
Mamma och pappa kom hit på eftermiddagen och Mini fick en långpromenad tillsammans med pappa. Det är så frustrerande att jag inte kan ta mig ut och promenera henne ordentligt själv just nu så det var en uppskattad födelsedagspresent för oss allihopa. Hon blir nöjd över att få komma ut, han gillar att gå ut med henne och jag får lite mindre dåligt samvete över att hon inte får tillräckligt med promenader just nu. Win-win-win helt enkelt.
Mamma hade med sig en tårta till Mini med leverpastej, morötter, ost och melon. Smaskens! Och några paket måste man ju också få när man fyller år såklart. Tårtan slank ner på nolltid. Först var hon på väg att äta hela leverpastejen i en tugga men det blev lite för mycket även för denna glupska fröken så hon fick spotta ut och ta den i tre tuggor istället. Sen blev det nog nästan lite för mycket även för henne för hon tog en micropaus i ätandet (det är nog första gången det händer!) och gick ett varv runt det som var kvar av tårtan innan hon slafsade i sig det sista.
Efter tårtan blev det paketöppning. Jag hade gömt lite hundmat i paketet så hon skulle vara motiverad att öppna det. Kul att öppna paket tycker Mini!
I paketet låg en gris! Mini älskar ju allt vad grisar heter och även denna blev en riktig succé! Det är sällan hon fattar tycke för leksaker direkt men den här fullkomligt älskar hon. Den säger ”oooink!” när man trycker på den så vi trodde egentligen inte att hon skulle gilla den. Hon är väldigt skeptisk till leksaker som låter men det här ljudet var tydligen bra för hon går runt och oooinkar med grisen stup i ett här hemma nu.
Av mamma och pappa fick hon (och jag) en kurs i rallylydnad. Det ska bli jättekul att kunna fortsätta med det! Det blir väl troligtvis inte av förrän till hösten men det är kul att ha något att se fram emot. Det var väldigt roligt och lärorikt när vi gick nybörjarkursen i höstas så det vore roligt att fortsätta med det. Det märktes att Mini tyckte det var roligt också.
Vi avslutade kalaset med att äta middag. Jag åt sushi, det var ett tag sen sist så det var gott! Sen åkte mamma och pappa hem, vi parkerade oss på soffan och Mini fick sitt sista paket som innehöll en morot. Det blev mycket smaskens att äta för henne, men så fyller man ju bara år en gång om året också. Sen var det en trött hund som däckade för kvällen. Det är ansträngande att fylla år!
I fredags hade vi ingen inspiration till middag och orkade inte gå och handla och hitta på något. Efter lite rotande i skåpen blev det amerikanska pannkakor med lönnsirap till middag. Inte så dumt ändå!
I lördags tog vi den röda pinnen med oss och stapplade ut i parken här en liten bit bort. Trots att jag i fredags efter mycket om och men hörde ifrån sjukgymnasten och fick direktiven att belasta foten så lite som möjligt då det är en liten fraktur/stressfraktur som börjat läka så behövde jag få komma ut en sväng. Så Christian och Mini släpade mig till parken där vi satte oss på en kulle och kastade pinne. Mini hälsar att det är otroligt kul att kasta pinne. Så kul att det blir lite överstissigt och man får ligga och öva på att varva ner istället.
När vi kom hem blev det fika för oss alla. Mini vaktade noggrant fatet där moroten låg. Skickade bild till en kompis som får Mini-foton lite då och då.
Även denna fick han. När vi hängde i soffan framför Let’s Dance-finalen och Mini mest var en svart hög med tassar.
Igår ringde de när vi satt och åt en sen frukost från företaget som ska glasa in vår ena balkong och undrade om de kunde komma idag och montera. Oj oj, snabba ryck, men det gick bra sa vi! Så det blev till att plocka i ordning och tömma ena balkongen efter frukost. Utemöblerna som stått där var så smutsiga att de fick åka in i duschen och bli skrubbade. Så nu står bordet på högkant i duschen i väntan på att få flytta tillbaka ut igen. Christian plockade bort hela trägolvet på balkongen också. Det har vi kvar att skura av innan det kan läggas tillbaka sen. Så opepp på det!
När vi hade fixat i ordning balkongen och slumrat lite på soffan efter lunch gav vi oss iväg till mina föräldrar. Pappa hämtade mig så jag skulle slippa gå med foten och Mini och Christian promenerade dit för att rasta hunden lite mer ordentligt. Det bjöds på en skvätt vin och massa god mat. Inte så dumt! Vi tog morsdagsmiddag en vecka tidigt eftersom vi ska på ettårskalas nästa söndag.
Idag var vi uppe tidigt för att släppa in nissen som ska montera balkonginglasningen. Han kompenserar det arga borrandet med att gå runt och humma för sig själv och se så glad och nöjd ut. Jag brukar tycka det är lite stressande att ha hantverkare och sånt springa hemma hos mig men den här blir jag mest lugn av trots att det väsnas så väggarna skakar när han borrar. Så vi hänger mest i sovrummet idag, jag och Mini. Det blev inte så mycket sömn inatt så jag slumrade en stund före lunch trots allt oväsen.
Nu har jag strax videomöte med min rehabkoordinator på vårdcentralen. Känner mig lite opepp inför det med tanke på dagsformen men det blir säkert bra ändå. Tror inte att vi har så mycket nytt att säga egentligen eftersom vi inte hört nåt mer från försäkringskassan vad jag vet om mötet med arbetsförmedlingen men det är ju alltid bra med en avstämning. Hoppas att det kan bli något med arbetsträning snart. Jag börjar klättra mer och mer på väggarna och behöver få komma igång och göra något mer ordentligt känner jag. Även om det får vara i väldigt små doser till att börja med.
Det blev lite tyst här inne nu i veckan. En stor bidragande orsak är den fjärde covid-sprutan som jag tog i måndags. Fy så däckad jag blev efter den! Jag sov nästan hela tisdagen och även i onsdags och igår har jag känt mig väldigt trött och mör i kroppen. Har knappt kunnat hålla mig vaken. Så orken till att knappa på datorn och fixa med saker har helt enkelt inte funnits där.
Ska jag vara ärlig så har motivationen till det mesta varit ganska körd i botten de sista veckorna och det blev inte bättre av att bli utslagen av sprutan. Jag vet inte vad det är som gjort att jag känt mig så oinspirerad till det mesta den sista tiden. Om det beror på livet i allmänhet, nedtrappning av en medicin eller att jag har ont i foten och knät har jag svårt att avgöra. Eller så är det kanske en blandning av alltihopa. Jag har mest känt mig lite låg och nere den sista tiden och har tappat allt vad rutiner heter. Så himla frustrerande.
Men det här var ju inte vad jag hade tänkt skriva om egentligen. Jag tänkte mest komma med en liten livsuppdatering och försöka ta nya tag och komma mer på banan igen. Jag har inte jättemycket roligt att visa från veckan men några bilder har det blivit. Mest på Mini som vanligt.
I måndags var vi iväg till sjukhuset för att ta den fjärde sprutan. Det gick snabbt och smidigt förutom att jag fick sitta kvar i 30 minuter efteråt och vänta för att jag var riskgrupp. Jaha, det har jag inte behövt de tidigare sprutorna.
Mini och jag åkte buss fram och tillbaka till sjukhuset och gick sen till andra sidan sjukhuset. Det blir en ganska hyfsad promenad, i alla fall för mig som fortfarande har problem med benet. När vi kom hem kom två kompisar hit. Vi pratade massor och beställde mat. Väldigt trevligt att träffa dem igen! Det blir alldeles för sällan. En av dem har varit tre månader i USA men jag har inte träffat den andra heller under tiden. Får skylla på att det varit mycket med flyttstök och annat. Borde bli bättring på att ses!
I tisdags var livet helt inställt efter sprutan. Jag vaknade och kände mig totalt överkörd av en ångvält och så brutalt trött. Huvudvärk, ont i kroppen och allmänt hängig. Släpade mig upp och kraschade på soffan igen. Där låg jag större delen av dagen och slumrade framför tvn. Det gick bara inte att hålla mig vaken.
I onsdags var det dags för ultraljud av knät hos sjukgymnast på vårdcentralen. Mini var med och övervakade så att allting gick rätt till. Jag gjorde misstaget att avslöja för sjukgymnasten att jag har mer ont i foten nu än knät och att det blivit ganska mycket sämre de sista dagarna. Men att knät blivit mycket bättre. Så han kollade foten också med ultraljud. Där hittade han vad han tror är en spricka eller fraktur i benet och även en liten spricka i knät. Eftersom knät har blivit bättre behöver det troligtvis inte göras något mer åt det men foten blev jag skickad på röntgen för att kolla upp närmare. Och med order att belasta foten så lite som möjligt i väntan på svaret. Skulle fått svar på röntgen igår men jag hörde inget från dem och idag är hela vårdcentralen stängd för att de är på utbildning. Otroligt frustrerande att behöva vänta hela helgen och inte veta om jag får gå på foten eller inte. Eventuellt behöver jag kanske någon stövel eller liknande för att avlasta skadan. Jag som var så nöjd över att knät var bättre och att jag kunde gå lite utan kryckor. Nu är jag tillbaka på kryckor igen och vet inte hur jag får använda foten.
Så det har blivit mycket soffhäng för oss den här veckan. Livet har gått lite tungt och motigt på alla möjliga håll och dessutom tror jag att jag har pms som stökar till allting ännu mer. Allting har en förmåga att komma samtidigt. Idag tänkte jag försöka komma igång lite mer igen. Försöka ta tag i livet helt enkelt. Vill komma igång mer med spelandet igen och träningen för både armar och knä som har blivit lidande den sista tiden. Jag hoppas att det ska gå att få tillbaka lite livslust och energi av att försöka ta tag i saker igen. Ta nya tag helt enkelt.
Hur ser er fredag ut? Har ni fina helgplaner framför er? Berätta något trevligt för mig!
I lördags var det dags. Dagen som vi övat inför hela terminen på repen och laddat inför. Vi skulle ha konsert med V-dala spelmanslag tillsammans med Väsen på Reginateatern. Väldigt spännande, det skulle bli första riktiga konserten som Mini är med på och den första konserten där jag spelar nyckelharpa. Även den första lite större konserten jag är med på på väldigt länge så det kändes lite nervöst faktiskt.
Mini var med och övervakade när jag packade upp och stämde nere i greenroom innan vi skulle ha soundcheck och rep.
Det blev några timmars paus mellan repet och själva konserten så vi hängde nere i en soffa och vilade benen. Jag är inte van vid att stå så länge så det var skönt att få sitta ett tag. Vi gick ut en sväng och sniffade och kissade i slottsbacken också. Och tittade på alla som var finklädda och på väg till vårbal lite överallt i stan.
Mini tyckte att hon skulle ligga bredvid mig i soffan. Då var hon nöjd. Högen med tassarna. 💖
Sen var det dags för konsert! Väsen började med att spela några låtar själva. Christian och pappa satt i publiken.
Sen var det dags för oss att göra dem sällskap. Lite trångt var det och vi gömde oss längst bak i mitten så vi syns inte så bra. Men vi var där!
Det var riktigt roligt att vara med och spela och det gick ändå helt okej på nyckelharpa även om det såklart kändes lite ovant. Men nu är första gången avklarad och jag får fortsätta att öva så det går ännu bättre i framtiden. Mini skötte sig över förväntan. Hon låg vid mina fötter hela tiden förutom precis på slutet när hon reste sig, ruskade lite på sig och larmade. Hon är allt bra duktig, min lilla polis!
När vi kom hem var vi båda helt slut, jag och Mini. Det hade varit en lång dag för oss båda. Jag hoppade i pyjamas och Christian fixade kvällsfika. Sen slappade vi i soffan och tittade på ESC resten av kvällen för att varva ner.
Mini kan verkligen det där med att slappa när det behövs. Stajlen på rygg i soffan med huggtänderna framfällda…! 😅
Det var vår lördag! Igår var jag ganska slut som artist. Det tog på krafterna och kroppen så det blev mest vila för min del. Mini var också lite trött. Vi tog oss ut en promenad framåt kvällen men annars gjorde vi inte så mycket annat än att ta det lugnt. Ändå tog min ork ganska mycket slut på kvällen när jag fixade middag.
Idag hoppas jag att jag har lyckats ladda om litegrann i alla fall även om det går ganska segt och långsamt. Jag ska iväg i eftermiddag och ta fjärde sprutan och sen kommer några kompisar hit och hälsar på. Det blir trevligt och förhoppningsvis kommer inte biverkningarna från sprutan förrän senare så jag orkar med kvällen också.
Mini har i perioder nästan ända sen jag fick henne haft problem med rumpan och analsäckarna. De tömmer sig inte ordentligt när hon bajsar så rätt som det är börjar det läcka och luktar riktigt illa. Hon verkar dessutom bli stissig och orolig när det händer så det är nog obehagligt också. Eller så är det att hon märker på oss att det händer nåt knasigt för att vi oftast släpar in henne i duschen eller börjar vippa henne i rumpan med våtservetter.
Det kommer då och då så vi har fått gå till veterinären emellanåt för att få hjälp att tömma analsäckarna. Nu hade hon haft lite besvär sen förra helgen ungefär och jag försökte ringa den nya veterinären i början av förra veckan men då svarade de inte. Sen blev det lite bättre och jag glömde bort att ringa igen under veckan (heja hjärntröttheten…). Sen kom det såklart tillbaka igen fredag eftermiddag när det var för sent att ringa veterinären igen så vi fick vänta över helgen. Jag trodde ändå att det hade blivit lite bättre igen under helgen för det slutade lukta men jag ringde ändå veterinären i måndags morse och fick en tid i tisdags eftermiddag.
Mini är inte förtjust i att gå till veterinären. Hon är till och med skeptisk till den nya nu som vi bara varit till för besiktningen en gång. Fick truga lite för att få med henne in genom dörren och sen mutade jag med mjukost när vi satt och väntade i väntrummet. När vi fått komma in på undersökningsrummet så försökte hon gömma sig bakom min stol och ville inte alls hoppa upp på undersökningsbordet. Så de fick lyfta upp henne och hålla fast för att veterinären skulle kunna undersöka rumpan på henne. Det gör ont i matte-hjärtat att hon blir så olycklig och missnöjd alltid hos veterinären.
Tyvärr gick det inte så bra med rumpan den här gången. Han kände på analsäckarna och konstaterade att de verkligen var överfulla och väldigt irriterade men han lyckades inte tömma dem. Det hade blivit helt stopp och han vågade inte klämma hårdare av rädsla för att de skulle spricka. Inte alls bra! Så vi fick en ny tid igår redan för att söva henne och spola istället.
Fy så dåligt samvete jag fick över att jag väntat för länge med att gå och kolla upp det den här gången. Men jag trodde ju att det hade blivit bättre när det lugnade ner sig lite, inte att det hade blivit värre och tvärstopp istället. Det där kan hon säkert ha haft ganska mycket besvär åt och ont. Jag tycker att hon inte riktigt har varit sig själv de sista veckorna, hon går gärna undan och lägger sig för sig själv istället för att vara plåster på mig som hon brukar. Jag har sagt det både till Christian och mamma, att hon inte varit sig själv riktigt, och det här kan ju vara förklaringen till det.
När vi kom hem fick Mini morot. Det hör till att hon brukar få det efter att hon jobbat eller varit hos veterinären. Lyxbelöning tycker Mini! Det är smaskens med morot!
Jag kände mig ganska olustig efter veterinären. Väldigt dåligt samvete över att hon säkert gått länge och mått dåligt utan att jag riktigt förstått det. Så vi hängde på soffan och vilade och tog igen oss. Mini var lite mer plåstrig igen och var ganska klängig även under natten. Så hon hade kanske mer ont åt rumpan efter att de varit där och pillat och klämt.
Igår fick hon inte äta något eftersom hon skulle få lugnande och bli sövd inför spolningen. Det är nog det värsta straffet hon kan tänka sig. Varken frukost eller lunch. Fy vad olyckligt det var! Men det gick ändå bättre än jag hade trott, hon la sig till rätta efter ett tag och vilade på sin säng. Jag trodde hon skulle sitta och gråta hela dagen av olyckan och hungern.
Vi kliade lite på örat för att distrahera och pyssla om lite extra. Tror att hon kände av min oro också inför allting som var på gång. Så hela dagen var lite konstig. Ingen frukost och en lite stirrig och nervös matte. Knasig dag, och knasigare skulle det bli.
När vi kom till veterinären blev det en otroligt ynklig och olycklig hund. Hon hoppade upp och satte sig i knät på mig i soffan och vägrade flytta på sig. Hon känner nog på lukten där att det är något fuffens som händer i de där lokalerna.
Eftersom hon är assistanshund så fick jag vara med henne när hon blev sövd. Det tyckte jag var väldigt skönt, även om det var jobbigt också. Hon satt och slokade och ville inte vara med alls när de kom för att undersöka henne och sen ge sprutan i rumpan. Vi fick en filt och sen blev vi lämnade ensamma, det var nog det bästa för henne. Så jag satte mig på golvet med henne och hon kom och satte sig i knät på mig. Sen var det en motvillig hund som inte ville somna. Jag kände hur hon gled mer och mer med framtassarna och till slut låg hon ner på golvet med rumpan i mitt knä. Jag satt och klappade på henne och försökte mest vara nära så hon skulle känna att hon inte var ensam. Ett tag tyckte jag det verkade som att hon hade slutat andas helt men sen ryckte det lite i morrhåren och hon drog några djupa andetag och suckade lite. Usch vad det gjorde ont i mattehjärtat!
När hon hade somnat ordentligt lämnade jag henne för att stappla iväg till vårdcentralen på mina kryckor. Jag hade en tid för uppföljning av knät hos en sjukgymnast där. Svaret efter mycket undersökningar, klämmande och böjande blev att han tror att det är något åt ett ledband och/eller menisk. Det ska följas upp med ultraljudsundersökning i nästa vecka och sen uppföljning hos honom igen veckan därpå. Förhoppningsvis blir det bättre av att göra lite rehabövningar som jag fått av honom. Annars var det ungefär samma direktiv som jag fått tidigare, att jag inte ska göra sånt som gör för ont men inte sitta helt still heller. Så jag får fortsätta att stappla runt på mina kryckor ett tag till och hoppas på att det ska bli bättre.
När jag var klar på vårdcentralen mötte jag upp mamma och skyndade tillbaka till veterinären för att äntligen få hämta Mini igen. Det kändes som den längsta timmen på länge att behöva vara ifrån henne och jag hade väldigt svårt att hålla fokus på mitt sjukgymnastbesök. Tankarna flög hela tiden iväg till Mini och hur det gick för henne istället.
Hon hade inte riktigt vaknat än när vi kom så vi fick vänta en stund. Pratade lite med veterinären under tiden och det hade varit värre än väntat med rumpan på henne. Väldigt irriterat och inflammerat och överfulla analsäckar. Stackaren! Men det hade gått bra med spolningen och hon hade fått antiinflammatorisk medicin som skulle ha effekt i 5-7 dagar. Så förhoppningsvis ska det bli bra nu och vi hoppas att det ska hålla sig bra ett tag. Vid minsta tecken på besvär igen ska vi höra av oss och komma tillbaka. Inte avvakta och se som vi gjort tidigare. Fortsätter hon att få regelbundna besvär och såhär illa så blir det nog aktuellt med operation.
Sen var det en minst sagt svajig vovve som kom ut och mötte oss i väntrummet. Svansen vippade litegrann när hon såg mig men det var med dimmig blick och väldigt vingliga ben som vi gick ut ifrån veterinären. Vi promenerade långsamt, långsamt hemåt. Den här gången var det Mini som var den långsamma, trots mina kryckor och trasiga knä.
När vi kom hem blev hon väldigt glad och lite piggare ändå. Jag bäddade ner henne i soffan med Tommy the turtle och dinosaurien Tage för att hon skulle få vila och så fort vi satte oss i soffan för att fika lite så slocknade hon och sov som en stock. Sen reste hon sig inte trots att Christian kom ut från sitt rum och att mamma gick hem så småningom. Lyfte bara lite på huvudet och tittade. Så hon var otroligt trött.
Under kvällen var hon lite gnällig och det var svårt att förstå riktigt vad som var felet. Christian fick slänga sig ut med henne mitt i middagen för att det blev akut kissnödigt. Sen låg hon tätt intill mig och vi slumrade ikapp framför tvn tills Christian kom och tyckte att det var dags att krypa i säng istället. Då flög hon upp och vi insåg att hon hade kissat på sig så halva soffkudden och halva hunden var alldeles blöt. Stackars Mini blev alldeles stissig och skämdes så över att det blivit så tokigt. Och vi fick sanera både soffa och duscha hund sent på kvällen. Hon läckte lite till så det blev en pöl på golvet där hon satt efter att vi hade duschat av henne. Hon var väldigt orolig och upp i varv när vi skulle gå och lägga oss men sen lugnade hon ner sig och natten har ändå varit lugn.
Idag är hon mer sig själv även om hon verkar vara trött fortfarande. Det har inte skett några olyckor inomhus och hon åt frukost med god aptit. Men vi tar en lugn vilodag idag och jag håller mig hemma från spelmanslaget ikväll och är med på distans via zoom istället. Jag vill inte ta med henne dit innan jag vet ordentligt att hon är på benen igen och hon blir så otroligt stressad om jag lämnar henne själv också. Så det blir bäst att vara hemma. Hoppas på att hon (och jag) ska vara pigg nog till konserten på lördag istället. Jag är också väldigt trött idag, det var en påfrestande dag för oss båda igår.
Jag tänkte att vi som vanligt kan kika lite på vad jag haft för mig de sista dagarna. Lite vad jag gjort i bilder helt enkelt.
I lördags gjorde vi hemgjord pizza. Det finns en gluten- och mjölkfri pizzabotten som vi hittat på Ica som är riktigt god faktiskt. Lättfixad lyxmat, inte så dumt! Vi åt pizza, tittade på Let’s Dance och åt godis. En ganska bra lördagkväll helt enkelt!
I söndags var jag trött på att bara sitta inne. Klättrar lite på väggarna och rastlösheten håller på att äta upp mig av att inte kunna röra mig som vanligt. Så jag tog med mig hunden och sambon ut för att rasta oss lite. Eller, det var nog mer dem som rastade mig om vi ska vara petnoga.
Vi stapplade oss långsamt till parken där jag parkerade mig på en bänk i solen.
”Kasta pinnen då!” Det roade vi oss med en bra stund i parken. Det går inte att kasta tillräckligt mycket pinne om ni frågar Mini. Vi har börjat ha med oss leksak ut istället för att kasta vanliga pinnar. De vanliga pinnarna vill hon bara äta upp så det här funkar lite bättre.
Igår satt vi vid busshållplatsen och väntade på bussen. Näsan i vädret! 🥰 Vi skulle åka till min sjukgymnast på smärtrehab. Det var ett tag sedan jag var där nu för han fick covid för ett tag sedan. Bra att äntligen få lite uppföljning igen och ett andra utlåtande om mitt knä. Det blir fortsatt stapplande med kryckor så länge jag inte kan stödja bättre än såhär på benet tyckte han. Han trodde det var någon skada på muskelfästet eller på en sena i knät. Att fibrerna blivit utslitna av att jag vridit till benet. Blir spännande att se vad den tredje sjukgymnasten på vårdcentralen imorgon säger, där jag fått tid för den riktiga uppföljningen. Det igår var mest att han fick kolla på det när jag ändå skulle dit.
Han hjälper mig annars med helheten och att försöka hitta en bra balansgång på aktivitet och att komma igång på ett hållbart sätt. Han är bra, förstår ganska bra hur min kropp fungerar (och inte fungerar) och tillsammans försöker vi hitta ett lagom som ska hålla långsiktigt. Försöka sparka lite liv i denna trötta kropp så jag får lite bättre ork.
Bussresan hem gick lite bättre än när vi skulle åka dit. Det var betydligt mindre folk på bussarna då. På vägen dit fick jag knappt sittplats på den andra bussen. Trots kryckor och assistanshund var det ingen som reste sig. Det var viktigare att folks väskor fick ett eget säte tydligen. Men jag hittade ett fällbart säte lite på sniskan där jag kunde tränga mig ner tätt intill en annan. Alltid nåt för att slippa stå och svaja. Har folk slutat att resa sig för bättre behövande på bussar? Jag är uppfostrad till att man ska resa sig för äldre och folk i behov av sittplats. Framförallt om man sitter på platserna med lite bättre plats för funktionshindrade.
Mini var less på att vara ute på äventyr och ville nog mest hem till middagen. Så jag fick nosen i knät och hon höll stenkoll på mig hela vägen hem.
Väl hemma och efter att ha ätit middag så blev det nattinatt i soffan. Tröttaste hunden efter att ha jobbat och åkt en massa buss. Det tar på krafterna för oss båda att vara ute på saker.
Imorse fick jag den här bilden från Christian när han var ute med henne. Hon kan inte riktigt förneka att hon sniffat en massa på den leriga fotbollsplanen med den smutsiga nosen.
Annars har jag som vanligt fastnat vid datorn vid köksbordet efter frukost och puffning. Ett tag fick jag sällskap av Mini som kom och hoppade upp i knät på mig med mini-elefanten i munnen. Mysigt att få lite sällskap! Nu ska jag försöka komma igång, borsta tänderna och se om jag kan få lite övning avklarat. Att det ska vara så svårt att få tummen ur och göra det numera. Men det känns så fånigt lite att bara öva 10 minuter fiol, då hinner jag knappt komma igång. Det får nog bli lite mer nyckelharpa inför konserten på lördag. Det funkar bättre för kroppen också.
I eftermiddag ska vi iväg till veterinären. Mini har än en gång fått problem med analsäckarna så vi behöver iväg och få det kollat och tömma dem. Ska bli spännande att höra vad en ny veterinär har att säga om det. På ett sätt vore det kanske lika bra att operera bort dem när det är ett så återkommande problem. Får se vad de säger.
Förra fredagen var vi var ute i parken och Mini fick efter-jobbet-springa av sig lite när vi kom hem igen efter ett läkarbesök. Hon är alltid lugnet själv när hon jobbar men sen kompenserar hon ofta efteråt med att bli extra spattig. Den här dagen blev det extra-extra spattigt. Hon fick några tokryck och sprang jättefort i cirklar på gräsmattan där vi var och sen kom hon i full kareta och sprang mot mig. Utan att stanna. Rätt in i mina ben så jag gjorde en riktig praktvurpa. Så där som man ser på film, så benen bara flög åt sidan. Så helt plötsligt låg jag på marken i en hög och Mini och Christian stod bredvid och undrade hur det hade gått. Mini var helt oförstående över vad jag gjorde på marken.
Min första tanke var att knät hade hoppat ur led för det kändes som det. Som tur var hade det inte gjort det. Men jag blev alldeles matt och kallsvettig så Christian fick släpa mig till en bänk där vi satt en lång stund så jag fick återhämta mig lite. Det var nog en kombination av att jag vred till benet ordentligt och att jag blev lite chockad och överraskad över smällen och vurpan. När vi hade suttit en stund så larmade Mini också. Såklart.
Sen tog vi oss hemåt och knät och foten kändes ändå rätt okej. Inte värsta sorten utan kändes mest bara lite rangligt och jag kände mig lite allmänt mörbultad i kroppen. Dagen efter var vi ju ner på stan för valborgsfirande vilket gick ganska bra och i måndags promenerade jag hem till föräldrarna vilket också gick ganska okej, om än lite stappligare. Sen har det under veckan bara blivit värre och värre. I torsdags tog jag mig knappt hem från spelmanslaget. Det var så himla svårt att ta mig nerför trappen på V-dala nation där vi repar. Så Christian och mamma lyckades från varsitt håll övertala mig om att det nog var dags att kolla upp knät och se så det inte var något allvarligt fel. Framförallt bra att veta om man ska belasta eller inte tänkte jag. Jag står ju dessutom på ganska mycket smärtstillande redan så när jag bara fick mer och mer ont kändes det inte helt bra.
Lite motvilligt tog jag Mini med mig igår och åkte ner till närakuten där de har en speciell ortopedakut. Men väl i kassan där vi skulle anmäla oss blev det motstånd. Jag skulle inte få ha Mini med mig. Nehej? Men hon är assistanshund och jag behöver ha henne med mig. Jo, men det var ju allergirisk och det skulle inte gå att ha henne med. Så började de ringa ner till ortopedavdelningen och samtidigt frågade hon om vad hunden hjälper mig med. Undrar om de frågar någon med ledarhund samma sak eller någon som sitter i rullstol om varför de har rullstolen? Man ska inte behöva motivera vad en assistanshund hjälper till med för att få ha med sig den. Det är ett hjälpmedel som vilket annat och borde inte bli ifrågasatt. Men jag blev lite ställd och ville mest få lösa det så vi fick komma in båda två så jag sa att jag egentligen inte ska behöva svara på det men att hon larmar när jag får lågt kortisol.
Efter att hon pratat en stund med någon nere på ortopeden fick vi tillslut en tid hos fysioterapeuten men vi blev utskickade för att vänta utomhus. Som tur var fanns det en bänk där vi satt och väntade. Sen skulle vi vänta ute i trapphuset strax före kl 11 när jag fått tid. Väldigt krångligt och stökigt och jag tyckte det var lite dåligt bemötande. De hade lite dålig attityd och var onödigt krångliga.
När klockan var elva gick vi in och väntade i trapphuset. Där fanns det ingenstans att sitta utan jag fick stå och hänga mot väggen med mitt dåliga knä. Mini larmade och tyckte nog att allting var väldigt märkligt, att vi bara stod där och gjorde ingenting.
En stund efter elva kom det en trevlig kvinna som hade sitt arbetsrum precis där jag stod som frågade om jag hade fått hjälp. Jag förklarade situationen och undrade lite över om jag kunde ha blivit bortglömd. Hon undrade om jag ville ha en stol att sitta på och sa att hon skulle kolla så jag inte blivit bortglömd, men om jag stod uppsatt på listan så borde jag inte vara det. Jag tackade tacksamt ja till en stol så jag fick sitta och vänta istället. Men strax därefter kom en trevlig undersköterska och hämtade in mig och tyckte att där ute kunde jag ju inte sitta! ”Han ser ju så snäll ut!” Jo, det är hon. ”Jaha, det är en hon! Här, sitt här och vänta istället om du har tid till fysioterapeuten! Det är inga problem alls!” Ja, tack då!
Sen fick jag efter en stund träffa en väldigt trevlig fysioterapeut som klämde och vred på mitt ben och tyckte att det var bra att röntga för att utesluta skelettskador. Sagt och gjort fick vi gå och vänta på röntgen. Men det gick relativt snabbt ändå och Mini låg duktigt där jag la henne under tiden han knäppte bilderna på mitt knä. Och det var absolut inga problem att ha Mini med där. Sen fick vi vänta igen på att röntgensvaret skulle komma och jag tror att fysioterapeuten var på lunchrast i samma veva dessutom. Mini tyckte det var tråkigast att behöva vänta trots att hon både larmade några gånger och fick lunch. Så jag fick en nos i knät. Mysigt!
När röntgensvaret var klart fick jag träffa fysioterapeuten igen som sa att allt såg bra ut på röntgen och att hon inte kunde känna något uppenbart fel när hon undersökte mig. Så troligtvis är det en rejäl stukning och/eller blödning i knät. Men hon tyckte att det vore bra med uppföljning och ett andra utlåtande från en annan fysioterapeut så hon skulle skicka remiss till vårdcentralen. Hon sa att jag får belasta knät men inte så att det gör mer ont än en femma på en tiogradig skala. Jaha, hur gör jag då när jag knappt kan stödja på knät? Jo, då blev det till att hoppa hem på kryckor för att avlasta knät ordentligt i några dagar. Tjohoo…
Så nu stapplar jag runt på kryckor här hemma och pendlar mellan att vara supertrött och att klättra lite på väggarna av rastlöshet. Det dagliga promenerandet som jag är van vid gör nog mer för rastlösheten än jag har varit medveten om. Det känns att jag inte får röra på mig som jag brukar. Trodde inte att jag skulle sakna det så mycket. Får se om jag kan ta mig ut på en liten promenad imorgon.
Nu hoppas jag att fysioterapeuten har rätt så det snabbt borde börja bli ordentligt mycket bättre. En vecka-tio dagar borde det ta från när det hände, kanske någon vecka till sa hon. Så det borde vända snart hoppas jag!
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
