En livskompis till mina framtida äventyr

Jag ska skaffa hund!
Så. Nu har jag sagt det.

Ja, du läste rätt och ja, jag ska förklara allting lite mer ingående.

För många kommer det nog som en blixt från en klar himmel men det är ett otroligt genomtänkt beslut och en lång process. Det är ingen vanlig hund jag ska skaffa utan en alarmerande assistanshund. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer jag att ha en labrador till livskompis som kommer att följa med och hjälpa mig i min vardag. En följeslagare och kompis att dela allt med. Alla upp och nergångar. Någon som kommer att hjälpa mig i vardagen och med att ta tillbaka livet igen.

Jag har mentalt börjat skriva på det här inlägget så otroligt många gånger sedan november men inte fått ner någonting förrän nu. Det har nog helt enkelt varit ett för stort och lite överväldigande beslut. Något som jag har behövt få hålla mest för mig själv fram till nu. Men nu känner jag mig redo att dela med mig av allting. Ni som vill får följa med på vägen från och med nu.

För att svara på det jag gissar är första frågan hos er som känner mig: Men du är väl allergisk?

Inte mot labradorer. Jag har levt hela livet i tron att jag är allergisk mot pälsdjur i allmänhet och att det innebär även alla hundar. Nu har jag lärt mig att framförallt hundallergi är otroligt individuell. Såpass att det kan variera ner på individnivå när det kommer till specifika hundar. Men framförallt när det gäller olika raser. Och labradorer fungerar!
(För tydlighetens skull, jag är (tyvärr) fortfarande jätteallergisk mot katter.)

Men vaddå en alarmerande assistanshund?

För er som inte vet så lever jag med binjurebarksvikt. En sjukdom som gör att jag saknar egen kortisolproduktion och därför måste ersätta det med kortisontabletter för att må skapligt. Utan kortisol överlever man inte och det krävs väldigt lite för att den vanliga doseringen inte ska vara tillräcklig för mig med alla mina andra hälsoproblem. Enkelt förklarat påminner det litegrann om en knasig variant av diabetes men utan möjligheten att lätt kunna mäta kortisolvärdena och därmed få hjälp att veta hur man mår och ska ta medicin. För låga doser kan bli livshotande samtidigt som för höga doser kortison inte heller är nyttigt för kroppen. En ständig balansgång och gissningslek att försöka förstå vad kroppen vill helt enkelt. Ett av de största problemen för mig är att jag alltför ofta får känningar och ras i kortisolet. Många gånger förstår jag inte själv att jag behöver ta mer medicin om jag har hunnit rasa för lågt vilket blir en stor otrygghet.

Men det fina är att det går att träna hundar till att reagera på när man får för lågt kortisol. Hundar kan alltså lära sig att känna av sånt som inte ens sjukvården kan mäta ordentligt idag. Så himla häftigt!

Ni har kanske hört talas om diabetes- och epilepsihundar? Det är samma princip bakom fast med kortisol helt enkelt. Hunden blir tränad på hur jag luktar när jag har lågkänning och kommer på så vis att kunna larma när jag är på väg att rasa. Det är fortfarande väldigt nytt. Det finns några certifierade kortisolhundar i Europa och en här i Sverige. De hundarna larmar oftast redan innan deras förare ens har börjat känna något själva och kan på så vis hjälpa så det går att rädda upp med extra medicin i ett mycket tidigare skede. Alltså förebygga att ens behöva må dåligt. Jag kommer alltså få hjälp att i ett tidigt stadie märka av rasen istället för att det ska behöva gå så långt att jag sitter och apatiskt stirrar in i väggen och inte kan klara mig själv.

Nellie-nallen

Hjälp i vardagen och livet

Med tanke på mina andra problem med hälsan och kroppen så kommer min hund även att tränas till att hjälpa mig lite i vardagen. Stöd upp från golvet, vara gåstöd ute på promenader när jag behöver det och framförallt hjälp i trappor. Den kommer att kunna apportera föremål, framförallt mediciner, men även saker jag tappar och har svårt att ta upp. Sen räknar jag med att fortsätta träna den själv också för att lära den fler saker. Mest för att jag är intresserad och vill lära mig mer om hur man tränar hundar.

Det här kommer alltså att bli min livskompis. Min ständiga följeslagare som kommer att vara med mig överallt. Ja, till och med på toaletten om jag har förstått tränarna rätt. Jag kommer alltså att har rätt att ha med mig hunden i stort sett överallt. Vi kommer att bli ett sammansvetsat team som kommer att kunna tackla livet på ett bättre sätt tillsammans. Jag kommer att få tillbaka min frihet och självständighet. Jag kommer få hjälp att märka i tid när jag får känningar och jag kommer att våga göra saker på ett helt annat sätt trots att hälsan inte alltid är på min sida. Framförallt så kommer jag inte längre att vara ensam i min eviga kamp. Vi kommer att vara två.

Glädjen och sällskapet

Sen måste jag lyfta fram den positiva aspekten i att ha en hund. Det kommer nog att vara en minst lika viktig del för mig. Det sociala, sällskapet och glädjen. Jag har alltid drömt om att ha hund, så länge jag kan minnas, men trott att det varit omöjligt. Så det här känns fortfarande så himla overkligt. Men det har blivit min största motivation och drivkraft att komma tillbaka på banan igen. Jag har fått motivation till mina små promenader och träning för att jag ska klara av att gå ut med Voffen. Kunna ta hand om den på ett bra sätt. Än så länge vet jag inte vad jag får för hund så den har helt enkelt fått arbetsnamnet Voffen.

Före jul fick jag vid ett par olika tillfällen låna två olika labradorer under ett dygn vardera som allergitest. Jag tog hand om hunden och mina föräldrar höll koll på att jag inte skulle bli allergisk. Vilket jag till vår stora förvåning inte blev! Deras främsta kommentar efteråt: det var länge sen de hörde mig skratta så mycket som jag gjorde då. För vilka charmtroll de var! Helt underbara! Det är dessutom bevisat att det sänker stressnivåerna i kroppen med husdjur och att det har stor positiv effekt på smärta och det psykiska måendet. Alltså enbart fördelar för hälsan!

Precis efter att vi hade haft den första hunden, Nellie, på besök hade jag namnsdag och fick en liten nalle i present av mamma och pappa. Min första tanke var att den påminde så mycket om Nellie men jag tänkte att det var jag som fastnat i allt hundfunderande. Fram till mamma sa att hon också tyckte att den var påminde så om Nellie. När vi hade den andra hunden, Ess, kom hon stolt bärandes på nallen så jag tog det som ett tecken. Nallen fick helt enkelt namnet Nellie och har blivit min maskot i hela den här resan.

Nellie Ess

En lång process

Det är en lång process och jag har valt att skaffa en färdigtränad hund. Jag har varken ork eller kunskap till att träna en hund på egen hand. Så jag vet fortfarande inte när eller vem jag får som kompis. Men jag vet att det blir av och jag vet att min hund finns där ute någonstans.

När hundarna är ett år gamla lämplighetstestas dem. De som blir godkända till att bli assistanshundar matchas sedan med sina framtida förare utifrån personlighet och arbetsuppgifter. Då kommer jag att få ha hunden i någon vecka eller två på prov och om allting går bra och fungerar så börjar sedan specialträningen. Träningen tar sedan 4-6 månader och då bor hunden hos tränaren. Den kommer att tränas på prover som jag tar när jag får känningar för att lära sig att känna på doften hur jag luktar när jag blir dålig. Sen när jag får hem hunden blir det samträning för att överföra träningen på mig. Sedan är det till slut en examination för att vi ska bli godkända som ekipage.

Har jag tur kanske jag kan bli matchad med en hund från aprilkullen som blir ett år nu om några veckor. Jag hoppas och håller tummarna! Jag längtar så det gör ont. Pendlar mellan hopp och frustration över ovissheten och väntan. Och ibland undrar jag vad jag givit mig in på. För det kommer att bli en enorm omställning för mig. Inte bara att skaffa hund. Jag kommer inte längre kunna blunda för och ignorera hur jag mår. För då kommer jag att ha en hysterisk labrador som nafsar mig i hälarna och säger åt mig att vila. Bokstavligt talat. Men det är samtidigt precis det jag behöver. Hjälp att inte göra saker utanför det jag faktiskt har ork och hormoner till att klara av. Det kommer ge mig ett betydligt stabilare och mer hållbart mående.

Nellie-nallen

En stor pusselbit till ett bättre liv

Det här är en stor del i min väg till att få ett fungerande och bra liv igen. Ett stort beslut att ta och det har varit så många osäkerheter, oklarheter och kanske:n längs med vägen. Det har tagit enormt mycket energi men det har samtidigt redan nu givit mig så mycket positivt. Innan jag ens har fått min Voff. Jag har fått tillbaka hoppet igen och jag har fått något att se fram emot. Något att jobba för och sikta mot. Någon att längta efter.

Hoppas att ni vill följa med mig längs vägen. 

Veckan som varit och veckan som kommer

Nu har det varit sådär extremt dålig uppdatering igen. Hela maj har mest gått i någon slags extremt allergiskt och hängig dimma där jag knappt lyckats hålla mig över ytan. Den här pollenchocken i kombination med närmare 30 grader varmt passade inte riktigt mig. Så förutom att försöka ta mig igenom att jobba det jag skulle har jag mest legat hemma på soffan med stängt och nerdraget för att varken släppa in pollen eller värme.

Men nu känner jag att det är dags att försöka komma mer på banan igen. Det värsta pollenet har lagt sig och idag regnar det äntligen lite! Så otroligt välbehövt! Vi börjar med en veckosammanfattning eller nåt åt det håller tänkte jag. Passa på att både kika på veckan som varit och veckan som kommer.

Veckan som varit:

Måndag: I måndags hade vi konsert för föräldrarna med stråkklassundervisningen för 7åringarna som fått lära sig att spela fiol under hela ettan. Svettigt och varmt men det blev ändå oväntat bra måste jag säga! De skärper till sig och är betydligt mindre stökiga när det väl gäller.
Tisdag: Tisdag var vanligt tisdagsjobb med undervisning och jag hann med att öva en del före jobbet dessutom. Mindre lyckat att tajma bussresan till jobbet mitt i värsta studentexamensrushen. Fy! Kaos var bara förnamnet! Efter jobbet blev jag hemlurad till föräldrarna för att äta middag. Inte så tokigt att bo nära dem.
Onsdag: Nationaldagen blev en otroligt lugn dag för mig. Skulle egentligen ut framåt kvällen med några kompisar och äta lite och dricka öl men kroppen sa vila så det blev vila, netflix och lugn övning under dagen istället.
Torsdag: Sista jobbtorsdagen för terminen och även avslutningskonsert för eleverna som jag hade tillsammans med en annan fiollärare. Torsdagen var väldigt mycket av en berg- och dalbanedag på alla tänkbara sätt. Många väldigt bra saker och en del lite jobbigare. Bland annat fick jag bekräftat helt att jag får fortsätta på 40% på kulturskolan hela hösten också. Tjohoo!
Det är ju sånt som hör till livet men när jag inte riktigt har kroppen på min sida så sliter det lite extra, även om det är roliga och bra saker. Så efter jobbet sa kroppen ifrån rejält men med lite assistans från föräldrarna och sällskap av mamma, lite middag och extra kortison så kom jag på banan igen.
Fredag: Efter att ha varit hos min naprapat mötte jag upp mamma och pappa på stan för att äta lunch i det sköna vädret. För en gångs skull var det mer vanlig sommarvärme och inte tropisk bastu! Sen var det dags för ett möte inför ett spännande projekt i augusti som jag ska vara med och anordna.
Helg: I lördags var det dags att möta upp ett gäng gamla datavetarvänner och hoppa på tåget mot Stockholm i värmen. Vi skulle äta mat och gå på konsert på konserthuset. Kungliga Filharmonikerna spelade musik från Final Fantasy och Chrono Trigger/Chrono Cross. Otroligt bra konsert och väldigt trevlig dag och kväll. Vi avslutade med lite öl på Bishops efteråt också. Söndagen spenderade jag främst på soffan halvsovandes framför netflix. Det blev lite överansträngning efter lördagens utflykt men det var jag ändå ganska beredd på. Då får man vila och ladda batterierna igen helt enkelt.

Veckan som kommer:

Måndag: Planen är en vända ner på stan för att fixa lite saker. Skönt om det inte är så varmt och faktiskt lite regn. Passa på att vara ute och fixa lite ärenden då helt enkelt!
Tisdag: Kulturskolan bjuder på avslutningslunch på slottet och efter det är det sista undervisningen för terminen. Undrar hur många elever som dyker upp när det är skolavslutningsdagen?
Onsdag: Sommarlov! Tjohoo! Vila? Njuta av en ledig dag? Öva?
Torsdag: Eventuellt ska jag träffa några vänner om allting går enligt planerna.
Fredag: Kanske födelsedagsfirande för min kusins fru om allergin är snäll nog att jag vågar hälsa på dem och deras katter. Det kanske blir en tur på Uppsala Naturfest som en kompis är med och fixar.
Helg: Helgen är än så länge helt tom! Ganska skönt med lediga dagar och bara kunna göra vad jag känner för. Tid för att spela och jobba med mitt eget helt enkelt.

Förhoppningsvis är nu stunden då jag faktiskt kommer igång mer ordentligt igen med både bloggen, livet och allting. Sakta men säkert framåt helt enkelt och lite mer än att bara orka med jobbet. Skönt med sommarlov efter imorgon!

3 * förändring och pollenexplosion

Nu har det varit otroligt tyst här lite för länge och det har sin förklaring. Det sa pang och blev sommarvärme ute vilket gjorde att det sa pang och alla tusen sorters pollen fick för sig att explodera på samma gång. För mig som inte är jättepigg till att börja med och dessutom väldigt pollenallergisk blev allergin helt brutal i år. Jag har varit mer eller mindre däckad hela maj nu och kan knappt vara ute. Usch och blä verkligen! Det borde ju ta och ge med sig snart kan man tycka! Ett par dagar med ordentligt regn skulle jag inte tacka nej till nu för att rensa luften lite.

Men jag har ändå fått lite saker fixat och ordnat med här hemma. När sommarvärmen kom blev jag less på att bara ha ett par obekväma små stolar ute på balkongen och beställde hem den här fantastiska skapelsen! En hängstol! Så himla bra grej! Här kommer ni hitta mig i sommar så nu beställer jag lagom varma och fina sommarkvällar fram till september! Okej?
Hej hej! Här hänger jag just nu och läser en bok och pausar lite efter att ha övat en vända. Ja, just nu skriver jag ju på det här, men innan dess drack jag te och läste. Skön vilopaus! Det är tempo långsamt för mig och min totalt igensvullna näsa och ögon idag. Skulle egentligen på grillning hos min kusin men det funkade inte. Trist!

Fiolen har äntligen fått sig nya strängar också! Verkligen på tiden, de gamla var så himla trötta och lät sååå tråkigt! Det blev samma sort som violan fick för ett par månader sedan och hittills verkar de riktigt bra även på fiolen. De har bara suttit på sen i måndags så jag har precis hunnit spela in dem. De är annorlunda än de jag haft tidigare men jag gillar dem! Tror att allt som är annorlunda och nytt kring musik just nu är bra för mig. Spiralen på E-strängen rätar ut sig när man spänner dit den ordentligt och det ska motverka gnissel om någon är nyfiken. Kul grej!

I onsdags var det 28 grader varmt när jag kom hem efter att ha haft stråkklass med en massa sjuåringar i grupp. Så himla varm och kämpigt att jobba då! Jag har åkt på att vara mer gitarrfröken än fiolfröken så att vi ska få komp till låtarna då. Ganska kul ändå att få göra något annat också.

Jag har trotsat allergin, värmen och den strejkande kroppen och lyckats jobba ändå, förutom en dag då yrseln gjorde att sjukvårdsupplysningen skickade mig till akuten istället. Men det var flera veckor sedan nu så det är nästan förträngt. Haha! Svullna slemhinnor av allergi och förkylning som trycker på öronen blev domen. Typ. Han verkade inte ha skitbra koll… Det var främst binjurebarksvikten som gjorde att de ville ha ner mig till akuten istället för att få träffa en husläkare. Lagom kul tyckte jag men sånt är livet ibland.

Sista förändringen här hemma är även den största. Ny soffa och ny matta! Tjohoo! Den gamla började bokstavligt talat att ramla sönder mer och mer för varje dag som gick så det var verkligen på tiden. Så nu bor den här snygga och sköna soffan hos mig istället. När jag fick dit färgklicken till matta också blev det så himla bra! Bara nytt soffbord kvar att hitta nu! Men var sak har sin tid och jag är så otroligt nöjd med både soffan och mattan. Allt blir ju lite roligare med färg!