Fem dagar i en sjukhussäng 1


10457872_10153213336454532_8484849044109144909_nJag lyckades inte så bra med det där att sova mig frisk så här kommer en lägesrapport för er som vill ha lite koll på de lite mindre roliga delarna av min Brasilienupplevelse.
Antibiotika och ordentlig vila lyckades visserligen göra att bihåle- och luftvägsinflammationen blev lite bättre men andningsproblemen, hostan och rasslandet i luftvägarna fortsatte bara att bli värre. Så förra helgen blev det en tur tillbaka till sjukhuset igen, läkaren hade sagt att jag måste komma tillbaka om det inte blev ordentligt mycket bättre av antibiotikan. På lördagen tyckte sköterskan att det var bättre att jag kom tillbaka på söndagen då en specialist skulle jobba, så vi åkte hem igen och åkte tillbaka dagen efter. Efter en lite väntan och förvirring visade det sig att han inte alls jobbade som han skulle göra men jag fick träffa en bra annan läkare istället.

Hon verkade inte alls tycka att jag lät bra, och då tyckte jag ändå att jag andades ganska bra just då när hon lyssnade på mig, och syresättningen var tydligen inte heller så bra. Det blev tre omgångar stark luftrörsvidgande medicin att andas in, kortison intravenöst, blodprov och röntgen av bihålor och lungor. Allting gick förvånansvärt smidigt och praktiskt jämfört med all onödig väntan jag är van vid från Sverige. När allt var färdigt och jag skakade som ett asplöv av alla mediciner fick jag träffa läkaren igen. Jag, som är van vid att bara bli hemskickad utan någon större hjälp när jag har haft liknande problem tidigare, blev minst sagt förvånad när hon direkt efter att ha lyssnat på mina lungor igen bestämmer att jag måste vara kvar på sjukhuset för fortsatt behandling då det inte var någon förbättring trots alla mediciner jag fått. Så istället för att åka hem blev det till att boa in mig i ett sjukhusrum, få en nål i armen och äta faktiskt riktigt god sjukhusmiddag. Lite skraj måste jag väl erkänna att jag kände mig, i Sverige måste man ju vara snudd på döende för att bli kvar på sjukhuset men de har uppenbarligen lite vettigare syn på den saken här. Jag fick kortison intravenöst var 8e timme, luftrörsvidgande var fjärde timme och dagen efter fick jag träffa en specialist som inte heller var särskilt imponerad över ljuden mina lungor envisades med att åstadkomma. Proverna visade att jag hade någon infektion i kroppen också men det visade ingenting på röntgen, alltså var hans bedömning att det var en akut försämring av astman efter dunderförkylningen/bihåleinflammationen som behövde behandlas ordentligt. Han ville ha kvar mig ytterligare en dag till för att fortsätta behandlingen och dagen efter var det ytterligare en aning bättre men långt ifrån bra så han ökade dosen kortison till var 6e timme och än en gång blev direktiven att vi får se hur jag skulle må dagen efter.

Det fortsatte på ungefär samma vis, träffade en annan läkare också men fortfarande blev svaret att jag fick vara kvar ytterligare en dag för fortsatt behandling. När jag fick träffa den första läkaren igen verkade han nöjd över att det långsamt ändå gick åt rätt håll så i torsdags bytte han ut det intravenösa kortisonet mot starka tabletter och sa att om det fortsatte att bli bättre kunde jag nog få åka hem dagen efter. Även om jag fortfarande hade ganska ordentliga problem med andningen kände jag en stor skillnad mot när jag kom till sjukhuset, jag hade nog inte insett hur svårt jag faktiskt hade att andas då det kommit lite smygande. Lättnaden de stunder då det faktiskt var lite bättre var enorm, man blir fruktansvärt trött av att inte få luft ordentligt. Det kändes tidigare som att en elefant stod på min bröstkorg samtidigt som någon höll ett hårt tag kring luftvägarna, framförallt på den högra sidan. Ingenting jag riktigt vill att någon ska behöva uppleva.

Igår fick jag träffa den andra, ganska förvirrade och röriga läkaren igen, och då verkade det som att jag skulle kunna få åka hem för att fortsätta behandlingen hemma med kortisontabletter och nya, starkare astmasprayer, och det kände jag mig ganska okej med. Fem dagar i en sjukhussäng fick vara tillräckligt, det ingick inte riktigt i mina Brasilien-planer! Och i värsta fall får jag väl åka tillbaka igen om jag blir sämre, svårare än så är det ju inte. Så jag fick en massa mediciner, ett schema för kortisonbehandlingen de kommande veckorna, antibiotika mot urinvägsinfektion (för den magvärk jag skyllt på endometriosen + hostan visade sig vara uvi) och en salva att smörja mina sönderstuckna armar med.

Processen för att lyckas ta mig ifrån sjukhuset blev däremot ett äventyr i sig då det var stört omöjligt att få försäkringsbolaget i Sverige, deras agent (som tydligen höll hus i Mexico!) och sjukhuset att lyckas få någon kontakt med varandra. Så efter 5-6 timmars väntan, mycket förvirring, enorm frustration från min sida, ganska ohjälpsam telefonkontakt med försäkringsbolaget i Sverige och en del språkförvirring valde jag till slut att betala själv och sedan lösa det med försäkringsbolaget i efterhand istället. Annars hade jag nog fortfarande suttit kvar där tror jag.

Det var himla skönt att komma ifrån sjukhuset. Även om jag inte har något dåligt alls att säga om vården jag fått. Jag måste faktiskt säga att den trots en hel del språksvårigheter varit bättre än den vård (eller brist på vård) jag fått hemma i Sverige. Det var bara de administrativa problemen när jag skulle bli utskriven jag har åsikter om, annars har jag ingenting alls att klaga på. Bra mat, trevliga sjuksköterskor, bra rum och en helt annan helhetssyn på patienten än vad jag någonsin upplevt hemma.

Efter att ha fått sova relativt ostört i natt (att bli väckt varannan timme för diverse kontroller och mediciner blir ganska slitsamt efter några dagar) känner jag mig lättare till mods. Jag kan väl inte säga att jag mår bra ännu, jag har fortfarande en riktigt envis hosta och emellanåt rasslar det ordentligt när jag andas plus att jag fortfarande har ordentligt ont av urinvägsinfektionen, men jag känner mig ändå lättare i själen över att inte vara instängd på sjukhuset längre. Min förhoppning är att behandlingen ska fortsätta att sakta göra att det går åt rätt håll (men jag är verkligen inte förtjust över dessa doser kortison jag måste ta nu!) och att jag ska få må bättre igen. Det blir nog till att boka återbesök hos den bra läkaren i veckan för att följa upp detta så det inte går över styr igen, det är ju ganska bra att kunna andas ordentligt har jag märkt… 🙂 Tills vidare försöker jag att vila, ta långsamma promenader tillsammans med Anco och att göra lugna saker som jag mår bra av, och hoppas på att skakningarna av den luftrörsvidgande medicinen ska ge med sig i alla fall litegrann snart. Nu vill jag börja spela igen!

Jag måste också säga att jag inte vet hur jag skulle klarat den här veckan utan Anco. Varenda kväll, oavsett om han jobbat sent och haft annat att göra, har han kommit och sovit bredvid mig i en obekväm fåtölj på sjukhuset. Hållit mig i handen, varit tolk, hjälpt mig med saker jag inte klarat av själv pga biverkningar eller värk, klappat mig på ryggen i sömnen när jag vaknat med mördarhosta och ont i magen… Ja, han har gjort allt och mer därtill än jag trott var möjligt. Han har varit ett stöd som jag inte ens kunde drömma om fanns. Och det har varit så självklart för honom. Jag, som är svensk och van vid hur det går till hemma i Sverige, har sagt att han såklart inte behöver stanna hos mig, att jag klarar mig och är väl omhändertagen så han kan sova hemma utan att oroa sig. Svaret jag fått har varit så självklart från hans sida, att han inte lämnar sin flickvän ensam på ett sjukhus i ett ännu ganska främmande land när jag är sjuk och mår dåligt.

Blommor och presenter i all ära, men det här är den riktiga kärleken. Han ser förbi mina brister och hinder och han lär mig på det viset att, utan att ens vara medveten om det själv, långsamt acceptera mig själv mer och mer för de svårigheter och problem jag ibland har med min kropp. 11073972_10153225433889532_7588109751757088592_n


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Fem dagar i en sjukhussäng